Musikalvecka: Swing Time (1936)

Dags att avsluta musikaltemat och jag gör det som jag inledde det hela — med en gammal goding. Har den lyckats motstå tidens tand lika bra som Easter Parade? Jag vill också passa på att tacka Filmitch för ett synnerligen trevligt initiativ, det har varit lika spännande att ta del av hans val som det var att se mina egna.

***

Swing TimeEn notorisk gambler som inte bara missar sitt eget stundande bröllop, utan som dessutom (när han väl lyckats övertala den försmådda brudens far att fortsätta förlovningen) är otrogen. Visst låter det som upplagt för en musikal?! Kanske en modern sådan, typ Rent (eller varför inte LeaseEveryone Has AIDS?) men här snackar vi glittrande och svartvitt 30-tal och därmed blir den på ytan deprimerande och tragiska historien något mer lättsam. Sensmoralen är att inga problem (inte ens kärleksproblem) är för stora för att inte kunna lösas med sång, dans och att rätt personer säger att de älskar varandra.

Dansaren John ”Lucky” Garnetts styrka ligger egentligen i hans förmåga vid spelborden och vadslagningssällskapen. När han missar sitt eget bröllop lyckas han som sagt övertyga den upprörde svärfadern om att han ska få en ny chans att gifta sig med Margaret om han bara kan hosta upp 25.000 dollar.

Inte direkt småpotatis i dagsläget och jag törs inte gissa vad summan skulle motsvara 1936 men Lucky är full av självförtroende inför sin förmåga att kunna gambla ihop pengarna. Tillsammans med vapendragaren Pop tar han utfattig godståget till the Big Apple där han med en gång stöter ihop med Penny.

Penny är danslärare på Gordon’s Dancing Academy, men har lite svårt att leva upp till studions motto: ”Our young ladies are sweet tempered, patient and understanding” (vilket dessutom skulle kunna vara motto för betydligt mer ljusskygg verksamhet). Först när Lucky låtsas att det är hennes instruktioner som gjort honom till en fenomenal dansare på nolltid, veknar hon en aning.

Sedan veknar hon lite till och till slut har det gått så långt att Lucky känner att han är betydligt mer intresserad av sin nya danspartner än den gamla. Samtidigt är han tillräckligt hederlig för att ha ett uns av dåligt samvete för att han inte berättat för Margaret om Penny eller för Penny om Margaret. Så medan Penny tar hjälp av kompisen Mabel för att stöta på Lucky, tar Lucky hjälp av Pop för att försöka undvika jobbiga situationer. Hilarity ensues…

Swing Time är farligt förförisk. Under större delen av filmen låter jag mig tjusas av det som är själva grejen med en musikal (alltså sång och dans), av Fred Astaires skönt avslappnade attityd (minen när till och med Margarets husdjur hatar honom!) och kemin mellan honom och Ginger Rogers.

Det är först mot slutet som jag kan tycka att både Lucky och Penny kommer lite väl lätt ur sina kärleksproblem (dumpade ex tenderar att vara sagolikt förlåtande i den här typen av film) för att kunna fokusera på varandra. Plus det faktum förstås att Lucky efter ett tag i New York aktivt försöker att inte få ihop de 25.000 så att han ska slippa åka tillbaka till den väntande Margaret. Just det här gör tyvärr att den glittrande slutscenen, där Lucky vädjar till Pennys kärlek, inte känns riktigt välförtjänt å hans sida.

Men dessförinnan är den ett njutbart litet örhänge med massor av klassiska sånger, inklusive en av mina absoluta favoriter: The Way You Look Tonight. Kanske inbillar jag mig, men det känns som att det fanns mer utrymme för pardans i dessa tidiga musikaler och att allt eftersom produktionerna blev mer påkostade blev också dansnumren det. Förutom den extravaganta Bojangles of Harlem (där vi får chans att åse Astaire sminkad med blackface) ligger allt fokus på Fred & Ginger. Och det med rätta, för trots att jag inte är någon jättefan av stepdans (Fred gillar att steppa…) och egentligen föredrar Gene Kellys ännu mer atletiska stil, går det inte att bli annat än djupt imponerad av blotta genomförandet.

En lättsam bagatell alltså, as far as musikaler goes. Och det är svårt att slå det där lite mjuka svartvita skimret som vilar över en sådan här produktion. Eller också är det bara jag som behöver byta glasögon.

Soundtracket finns på Spotify. Och vad kan Filmitch ha valt att drämma till med i sin avslutning? Kolla upp det här.

5 reaktioner till “Musikalvecka: Swing Time (1936)”

  1. Ja du det blev inte en sådan glomorös avslutning som jag hade hoppats på, den blev av den mer kalkonartade sorten : ( men man kan inte få allt här ivärlden.
    Ditt val verkar desto mer intressant – tackar för tipset trots en varning för ett blackface men det var väl den tidens melodi……

  2. En stor anledning till att jag högg den var att den var snorbillig på Play, visste egentligen inte vad jag köpte på mig 😉 Men av det jag har läst tycks folk generellt föredra Shall We Dance före den här.

  3. Svar på http://www.djungeltrumman.se/rebecca/post/__Dagens_filmtips

    Arlington Road är väldigt spännande och bra men min förtjusning handlar också om att det var en av de första stora filmminnena som jag kommer ihåg. Jag håller med om att han beter sig irrationellt ibland:)

    Svar på http://www.djungeltrumman.se/rebecca/post/Filmer_i_Casinomiljoer

    Nej, menade filmer som utspelar sig i spel-miljö, inte casino-miljö. Ändrade det nu:) Vill verkligen se både The Sting och Rounders!

  4. Precis som jag skrev inne hos Filmitch: Ni hade gärna fått hålla på en månad med musikalerna. Jättemysig läsning 😀

  5. @Rebecca: Då är det klart att du ska se bägge!

    @Fiffi: Kul att texterna gillades även om vi var väldigt oöverens om omdömena 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: