alt. titel: 13 Hours
Ja, jösses Amalia. Utan att ha den minsta aning om själva handlingen i Michael Bays senaste åbäke till film räcker det med taglinen ”When everything went wrong, six men had the courage to do what was right” för att fatta vad det är vi handskas med här. När filmen dessutom, efter att ha pytsat ut lite information om den politiska utvecklingen i Libyen, ser sig tvingad att upplysa tittarna om att ”This is a true story” (ett uttalande som givetvis inte fått stå oemotsagt) vet vi vad klockan är slagen. 13 hours, that’s what.
Nåvälan, dessa tretton avgörande timmar (givetvis noggrant nedräknade) utspelade sig under natten mot den 12 september 2012 i den libyska staden Benghazi. Här har USA inrättat inte bara en hemlig CIA-bas utan också en temporär diplomatisk utpost eftersom landet är allt för instabilt för att legitimera en regelrätt ambassad. På CIA-basen finns dessutom ett gäng skäggiga och überkralliga grabbar (sinsemellan helt utbytbara, jag fattar nästan aldrig vem som är vem) som är anställda att agera som livvakter.
Det är dessa vapenbröder som är filmens protagonister och som har den otacksamma uppgiften att försöka beskydda motsträviga CIA-agenter som tror att de är något med sina fina utbildningar och stelbenta byråkrati (”You give me my guys when I want them! Put it in a memo…”). Inte blir det lättare när en idealistisk amerikansk ambassadör får för sig att det skulle vara kul att besöka Benghazi. Vare sig han eller hans team har den minsta aning om hur man håller sig vid liv i förläggningen som av våra hjältar raskt döms ut som ett ”sniper’s paradise”.
Det är höst i Libyen och årsdagen av 9-11 är förstås en känslig affär. När natten faller börjar elakingarna samlas för attack.
Bevekelsegrunderna hos angriparna anses antingen så självklara eller grumliga att 13 Hours inte orkar bry sig om att ge oss tittare någon förståelse för dem. Och varför skulle filmen ödsla tid på det när det finns så många biljakter och så mycket skottlossning, alternativt spänd väntan på anfall, att porträttera?
Michael Bay har ändå producerat ett antal rätt underhållande filmer under sin karriär men grejen med The Rock, Armageddon eller Transformers är att de trots allt har hyfsat roliga historier att berätta. Oftast enkla, ibland rent av juvenila, historier men som som ändock handlade om något mer än ett gäng människor vars enda uppgift är att hålla stånd under upprepande attacker. När Bay i det här fallet dessutom försöker sig på ett lite mer realistiskt (och minimalistiskt) innehåll går det sådär eftersom han fortfarande närmat sig belägringshistorien som om det vore en Transformers-film (eller för all del Iron Eagle om man nu ska plocka en äldre referens).
Enda anledningen till att vi som tittare ska bry oss om de sex ”huvudpersonerna” (som med sina muskler och skägg som sagt är till förvillelse lika) är att de får utbyta hårdkokt dialog när det hettar till och under viloperioderna prata om och med sina familjer. Bay tycks inte se någon som helst anledning till att spara på sirapen och problemet är att scenerna där killarna gullar med ungar och hundvalpar via Facetime skulle ha kunnat vara med som ett humoristiskt referenselement i hans tidigare filmer men här ombeds vi helt plötsligt ta dem på blodigaste allvar.
Det finns dessutom en slags krystad ambivalens i framställningen som jag inte blir klok på. När det väl börjar bli skjuta av visar 13 Hours nästan väl tydligt vad som händer när motståndarna blir träffade och i slutänden får sörjande svartklädda kvinnor samlas för att ta hand om sina döda. Men då antagonisterna samtidigt aldrig fått vara något mer än en farlig och ansiktslös massa vilken hotar våra amerikanska hjältar till livet känns den klassiska ”War is hell”-slutsatsen fruktansvärt tunn.
Eftersom det är en Michael Bay-film vi snackar om vill jag ändå påstå att det största problemet med 13 Hours är att den helt enkelt är sjukt trist. Det kändes som om publiken tvingades uppleva de avgörande 13 timmarna i realtid.
En film som visades på Stockholm filmdagar, men som jämfört med många av de andra inslagen inte har särskilt mycket med Oscars-racet att göra
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (läggs upp först på lördag)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hua, det var ord och inga visor! Hehe, jag gillar din ilska. Lite lätt malplacerad kan jag tycka men var och en äger sin upplevelse.
Jag håller helt med om att det var sablans svårt att skilja de skäggiga gubbarna åt. På båda sidor om konflikten! 🙂
Däremot undrar jag om du verkligen hörde/förstod all dialog eftersom du såg filmen tillsammans med mig, dvs utan textning. Jag tyckte att en hel del av dialogen dränktes av bakgrundsljud som eldgivning och explosioner. Men du uppfattade kanske allt?
Sen kan jag komma med en liten rättelse. USA hade en regelrätt ambassad i Libyen vid tillfället. Den fanns i huvudstaden Tripoli. I Benghazi fanns ett konsulat och det var dit ambassadören var på besök vid tillfället. Han var mycket riktig en idealist och en stor supporter av förbättrade relationer mellan USA och Libyen. Jag har för mig att han skulle inviga ett bibliotek som jänkarna hade ”sponsrat” på ett lokalt universitet…
Jag kan tycka att tajmingen att åka på besök ute i landet var högst olämplig med tanke på årsdagen av 9/11… Speciellt som säkerhetsarrangemanget runt konsulatet var undermåligt (något som både State Department-folk och CIA-stationens säkerhetsteam hade påpekat flera gånger).
Hårt men rättvist. Men visst får CIA-agenterna lite upprättelse när de väl tycker att det är dags att agera? Filmen insinuerar lite att de faktiskt är kompetenta, men att situationen kräver mer muskelkraft. Om det inte var för de små nyanserna hade jag varit helt enig med dig, för det är verkligen inte underhållande.
Var på bio ikväll och så planschen med taglinen och kände en rysning i hela kroppen. Aldrig i livet att denna film kommer fastna på min näthinna.
@Henke: Aha, jag fattade på förtexterna att USA har gett upp en libysk ambassad men det var kanske bara in Bengahzi då? Nej, jag missade säkert en hel del i dialogen men jag är inte säker på att det har gjort någon större skillnad för själva historieberättandet.
@Carl: Jag är väl alltid rättvis? 🙂 Kanske skulle agenternas kompetens ha varit lite tydligare med en textad dialog? Nu upplevde jag mest att de antingen stod i vägen för de riktiga soldaterna eller hukade inne på sitt kontor. Iofs smartare än att vara ute och knata.
@Filmitch: Haha, nej, det här är nog en klar blodtryckshöjare för mr Filmitch 🙂