Saul Fia (2015)

alt. titel: Sauls son, Son of Saul

Att inleda en text om en film som utspelar sig i Auschwitz med en nitpick känns kanske lite futtigt men ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag poängen med att Saul Fia inleds med en definition och förklaring av det tyska begreppet Sonderkommando.

Sonderkommandoenheterna utgjordes av lägerfångar som tvingades bistå tredje riket med mannakraft för att genomföra den slutgiltiga lösningen innan det var dags för dem själva att matas in i brännugnarna. En sådan är Saul Ausländer, en man som arbetar för sina fångvaktare i syfte att överleva en vecka, en dag till.

Men så bland alla döda kroppar upptäcker han en dag en pojke som han känner igen – det är hans son. Därefter går Sauls liv ut på att med alla medel försöka ge sonen en ordentlig judisk begravning.

Anledningen till min inledande nitpick är att jag tycker att den leder tankarna i lite fel riktning plus att den faktiskt inte behövs. Av sammanhanget i Saul Fia förstår man rätt snabbt att Saul och hans medfångar på olika sätt tvingas hjälpa soldaterna i lägret och poängen med hela filmen är inte att Saul ingår i ett Sonderkommando.

Grejen är istället att Saul för första gången på länge tvingas agera med något annat än den egna överlevnaden i tankarna. Hans kamp för att försöka hitta en rabbin som kan läsa begravningsböner och se till att kroppen hamnar i en riktig grav blir en kamp för att ge pojken en respekt och värdighet i döden som han själv saknar i livet. Om det sedan verkligen är hans son eller inte spelar faktiskt mindre roll. Kanske är det till och med så att hans upplevda släktskap med pojken markerar hans slutgiltiga mentala sammanbrott och det första steget mot hans egen oundvikliga död?

Förutom den här ”historien” går mycket av Saul Fia ut på att beskriva hur Saul är avskärmad eller avstängd från livet i lägret och de övriga fångarna. Från hans givna ”efternamn” (ausländer=utlänning) till det röda Sonderkommandokrysset som är målat på kavajryggen till det nollställda ansiktsuttrycket.

Men det som gör filmen remarkabel är hur regissören László Nemes och fotografen Mátyás Erdély arbetat med att närmast uteslutande hålla fokus på Saul. Enda gången omgivningarna eller andra personer inte blir suddiga är när han själv så att säga ser dem. Det ger oss tittare en möjlighet att uppleva Saul Fia ur ett förstapersonsperspektiv utan att det känns som en found footage-film. Smart, elegant och förödande effektivt. Vi får helt enkelt se världen genom Sauls ögon och den är utan misskund.

Jag tror aldrig jag har sett en film som på samma sätt gett mig en känslomässig upplevelse av koncentrationslägerlivet. Nackdelen med Saul Fia skulle möjligen vara att själva historien under en period går lite på tomgång, filmens styrka ligger snarare i bilder och stämning.

Saul Fia har chans att vinna Ungern en Oscar för bästa utländska film och visades under Stockholm filmdagar. Därmed var det fler filmspanare som hade möjlighet att se och sedan berätta.
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?