Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

– Steven. Det här manuset… Ska vi inte försöka se till att få in åtminstone EN vettig kvinnoroll? Bechdelkramarna kommer att slakta oss och det tar säkert bara tio minuter att fixa.
– Jodå, ska bara…läsa klart den här spännande boken först.

– Alltså, Steven. Ledsen att jag tjatar, men manuset igen… Vi borde verkligen försöka nyansera bilden av det Kommunistiska Öst.
– Visst, visst, ska bara…kolla om det kommit några nya bilder på Tom Hardy som kramar hundar.

– Steven, ska du inte säga ”bryt” snart? Har vi inte lagt tillräckligt med tid på att filma de här allvarliga, rökande männen som pratar?
– Hmmmmm, ska bara…dricka upp latten först.

– Du, Steven. Vi måste faktiskt komma igång och klippa lite i filmen nu. Du har ju hundratiotusen shots av allvarliga, rökande män som pratar.
– Jaaaa, ska bara…kolla om de säger något om mig på Twitter först.

Året är 1957, det kalla kriget mellan stormakterna USA och Sovjet har börjat närma sig nollstrecket och i skolan förevisas instruktionsfilmen ”Duck and Cover” där sköldpaddan Bert visar hur man överlever ett atombombsanfall (”…when danger threatened him he never got hurt/he knew just what to do…/He’d duck!/And cover!”).

Både USA och Sovjet försöker förstås gama åt sig alla strategiska och taktiska fördelar som tänkas kan och bästa sättet att göra det på är givetvis via spionering. I New York lyckas FBI haffa en viss Rudolph Abel men istället för att stänga in honom för tid och evighet på Guantanamo eller avrätta honom per omgående har man beslutat att det är av vikt att den amerikanska rättsproceduren ses som objektiv och tillgänglig för alla.

Advokaten James Donovan får i uppdrag att försvara Abel och tar om än något tveksamt på sig uppdraget eftersom han är rättrogen typ som vill göra saker enligt regelboken och dessutom drivs av övertygelsen ”Every person matters”. En åsikt som inte delas av alla amerikaner när det kommer till kommunistiska spioner ska det visa sig, Donovan får finna sig i att både bli utstirrad på pendeltåget och beskjuten i sitt eget hem, särskilt när han envisas med att driva Abels sak ända upp i högsta domstolen.

Att han skulle kunna få Abel frikänd trodde nog inte ens Donovan själv på men han lyckas i alla fall övertyga rätt människor om att det kan vara en poäng i att inte avrätta spionen på fläcken. För nog kan man tänka sig att även amerikanska spioner åker fast i det röda Sovjet och Abel skulle då kunna vara en spelmarker att förhandla om. Och det är precis vad som händer när piloten Francis Gary Powers blir nedskjuten. Bland annat tack vare sin position som Abels advokat får Donovan det delikata uppdraget att åka till Berlin och tillsammans med ombud som han själv ha de samtal som regeringarna inte kan ha i några mer formella sammanhang.

Steven Spielberg är en respektabel regissör, Tom Hanks är en respektabel skådespelare, kalla kriget-filmer är en respektabel genre och budskap om hur varje människa är lika viktig som någon annan samt att fiender också måste behandlas enligt reglementet är respektabla (för att inte säga i hög grad nutidsaktuella). Av allt detta har det blivit det en film på respektabla 140 minutrar. Men vet ni vad? Respektabilitet är inte så jäkla upphetsande…

Bridge of Spies berättar om en egentligen oerhört intressant och spänd period i 1900-talets historia men den resulterande filmen signalerar inte särskilt mycket mer än ett ”meh” i meterhöga neonbokstäver. Det är som sagt evinnerligt många bilder och övertydliga paralleller som filmen och den historia den vill berätta hade klarat sig alldeles utmärkt utan. Bridge of Spies är inte rörande, inte berörande, inte engagerande och inte särskilt spännande. Jag gissar att åtminstone den avslutande utväxlingen siktade på någon slags thrillerspänning, men det kan alltså inte bli så mycket mer än en gissning från min sida.

Detta är min främsta invändning mot Bridge of Spies men filmen visar som synes dessutom upp en viss enögdhet vilken eventuellt också är ett utslag av ”ska bara”-syndromet men desto mer förvånande eftersom manusförfattarna förutom Steven själv heter Ethan och Joel Coen. Jag upplever beskrivningen av representanterna för det kommunistiska Sovjet och Östtyskland som hyfsat vinklad. Ingen icke-amerikan (utom Abel själv) är särskilt sympatisk och kontrasterandet mellan Abels behandling i amerikanskt fängelse med tortyren som amerikanerna får utstå bakom järnridån skär i ögonen.

När Tom Hanks genom pendeltågsfönstret på slutet av filmen kan titta ut på trygga gator och ungar som hoppar över stängsel utan att bli skjutna i ryggen känns det som om publiken med honom ska dra en lättnadens suck. Allt är frid och fröjd, nu när de personer som det är tänkt att vi ska bry oss om är hemma igen i USA. Att byggandet av Berlinmuren innebar ytterligare nästan 30 år av kommunistiskt förtryck av Östeuropa är tydligen inget som de eller filmen behöver tänka på eller ta ställning till.

star_full 2star_full 2

Andra bloggkollegor vet dock att uppskatta kvalitet, stabilitet och respektabilitet. Exempelvis Flmr, Filmitch och Movies-Noir.

Bridge of Spies är också en utmärkt film om man vill passa på att tipsa om utmärkta sidan History vs Hollywood (ett tips som jag i min tur frått från eminente bloggaren och poddaren Flmr). Kunskap av den här typen är som kattmynta för en sådan som jag som gärna vill försöka ta reda på hur det ”verkligen” var. I just det här fallet visar det sig att filmen följer sin historia relativt troget. Vad som inte blir särskilt troget är däremot porträtteringen av Francis Gary Powers samt Frederic Pryor (en annan olycksalig amerikan på fel sida om järnridån). Austin Stowell och Will Rogers är avgjort tjusigare än sina verkliga förebilder.

Annonser