Av historien lär vi att vi inget lär av historien (inte ens när den är miljontals år gammal). Av Jurassic World lär vi att man inget lärt av det som timade i de andra dinofilmerna.
Visst, framsteg har gjorts vad gäller genetik (fler nya arter, för det gick ju så smidigt med de man hade förut) och Isla Nublar har utvecklats till den underhållningens högborg som John Hammond en gång drömde om. Komplett med Samsungs Innovationscentrum (”Hi, I’m Mr. DNA!”), the IMAXexperience dino style, souvenirshoppar och Margaritaville. Men den grundläggande problematiken, missuppfattningen att det går att kontrollera naturen bara för att man ”äger” den i rent juridisk mening, har man naturligtvis inte fått bukt med.
Snart är dinosaurierna (borde vi inte återinföra det gamla hederliga ”skräcködla”?) åter fria att go bananas på den lämpligt uppdukade turistbuffén och i deras skara finns numera en socialt dysfunktionell superdinosaurie. Förstås.
Jag älskar den första Jurassic Park och har hittills aldrig blivit besviken när jag har sett om den. Till och med Sam Neills brachiosaurråmanden hälsas numera med en igenkännande nick. Lost World var helt ok, särskilt med tanke på att den var en uppföljare, även om filmen hade blivit avsevärt bättre om Det Irriterande Barnet hade blivit uppäten i samma sekund som hon satte foten på dinosaurieön. Trean var däremot beige.
Så med tanke på den utvecklingen var jag väl inte fullkomligt övertygad om att Jurassic World skulle bli tidernas bästa dinosauriefilm. Men på det stora hela levererar Jurassic World ungefär vad jag hade förväntat mig, varken mer eller mindre. Givetvis är jag tacksam över att det inte blev mindre, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka att det är lite synd att det inte blev mer.
Effekterna är givetvis snygga, men inte spektakulära på samma sätt som originalet (frågan är om något någonsin kommer att vara det igen?). Effektsmakarna har helt enkelt brötat på med större och bättre dinosar. Överhuvudtaget tycks konceptet bigger ’n better utgöra grundplåten till Jurassic World. Det är vad vi alla vill ha, såväl underhållningssugen parkpublik som det militärindustriella komplexet (representerad av en Kingpin-maffig Vincent D’Onofrio).
Det här innebär att jag upplever filmens diskussioner om huruvida det går att kontrollera naturen eller inte (hint: inte) som rätt ytliga och mest en ursäkt för att ta filmen till ett läge när skräcködlorna kan härja fritt bland parkens 20 000 besökare. I det avseendet påminner Jurassic World mer om en klassisk katastrofrulle än originalet.
Den idiotiska ledningen som vägrar inse faktum och vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder representeras här av Bryce Dallas Howard i rakbladsvass page och ballbusterdräkt. Hennes tillkortakommanden får också ta skepnad av två besökande systersöner som hon till en början håller en viss kylig distans till. Jobbet är viktigare än att veta hur gamla bröderna är men var lugna, gott folk! Innan dinosarna härjat klart kommer Bryces Claire att ha hittat både moderskänslor och kärleken på ett sätt som gör att det uppenbarligen rycker i äggstockarna på den stackars kvinnan.
Ännu mer ytlig och dåligt grundad än vi-kan-kontrollera-naturen-vinkeln är tyvärr kärlekshistorien mellan Bryce och Chris Pratt, en känsla som jag tycker att deras utspel speglar. Annars gör Chris ett helt ok jobb, kanske helt enkelt för att han landat den bästa rollen. Han har den där nonchalanta devil-may-care-auran som han visade upp redan i Guardians of the Galaxy och som påminner mig en hel del om Brendan Fraser.
Det som på det hela taget fungerar bra i Jurassic World är också alla blinkningarna till de äldre filmerna. John Williams fantastiska temaslinga som ljuder när portarna går upp till parken gav mig gåshud (till och med andra gången gillt). Särskilt gillade jag scenen där två forna fiender gör gemensam sak för att besegra ett nytt hot. Men där Jurassic Park var en milstolpe, i alla fall i min personliga filmografi, blir Jurassic World aldrig mer än en lättsam popcornrulle. Men hey, det kunde vara värre. Vi hade kunnat få en helt onödig prequel där man introducerar en dinosaurieprinsessa och en klumpigt ”tokrolig” sidekick med talfel.
Jag tror att de flesta andra filmspanarna också blev underhållna, men man vet ju aldrig…
Har du inte sett den?
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Flmr
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch (filmitch.wordpress.com)
The Nerd Bird (ceciliaburman.wordpress.com)
Edit 150617:
Jag försmäktar datorlös och måste därför be mina kollegor om ursäkt. En padda är inte optimal för vare sig uppdatering av inläggslänkar eller kommentering på bloggar på icke-wordpressplattformar. Jag krälar i det datorlösa stoftet 🙂
Rörliga bilder och tryckta ord 