The Buddha in the Attic (2011)

alt. titel: Vi kom över havet

De kom till ett nytt land, kämpade med språk och kultur, födde barn och försökte inordna sig. Och så en dag var de bara borta.

Pearl Harbor blev säkerligen en chockartad upplevelse för många av de japanska amerikaner som trott sig ha fått ett nytt hemland. Det sattes upp interneringsläger och medan de kanske inte kunde jämställas med de nazistiska koncentrationslägren på den europeiska kontinenten är de en mörk fläck på USA:s historia.

Julie Otsuka är född av första- och andragenerationens japanska invandrare och fördjupade sig i en familjs upplevelse av post-Pearl Harbor-perioden i boken When the Emperor Was Divine.

The Buddha in the Attic är en slags prequel och det är inte svårt att tänka sig att hon kom alla dessa historier på spåren under sitt arbete med bok nummer ett. Under slutet av 1800-talet fanns det ett stort behov av arbetskraft i bland annat Hawaii och Kalifornien och det var många japanska män som försvann österut till det förlovade landet.

Framemot 20-talet tyckte USA att det kunde räcka med asiatiska invandrare och satte p för det hela. Men det var fortfarande fritt fram för fruar och barn att ansluta och därför startades en verksamhet med så kallade ”picture brides”. Kvinnor (och en hel del flickor) som bara sett sina tillkommande på ett fotografi och fått makens karaktär beskriven för sig av en äktenskapsförmedlare reste till staterna för att bli hustrur.

Mottagandet i San Francisco blev ett bryskt uppvaknande för många av dem. Männen som mötte upp hade lite gemensamt med de högt skattade fotografierna. I bästa fall var det samme man, bara det att han åldrats 25 år sedan fotografiet togs. Andra gånger var mannen på fotografiet någon helt annan, givetvis både yngre och tjusigare. Fotografierna visade män som i snygga kläder avslappnat lutade sig mot fina bilar eller poserade framför storståtliga hus. Alltsammans luftslott för att sockra erbjudandet om ett nytt liv.

Många kvinnor reste för att komma undan ett liv av att kröka rygg på åkerlappen i Japan, bara för i slutänden tvingas kröka rygg på någon annans storåker, i ett tvätteri eller som hembiträde.

Det på ett sätt enklaste för Julie Otsuka att hantera allt detta material hade varit att skriva ytterligare en BOATS som följer en kvinna, samtidigt som författaren gjort tappra försök att klämma in ett antal ytterligare berättelser. Kanske hade det blivit en bra bok men den hade lika gärna kunnat kännas splittrad och ofokuserad.

För egen del tycker att jag Otsuka löst den narrativa frågan på ett alldeles ypperligt sätt när hon låter The Buddha in the Attic vara en hel kör av röster. Vi får ta del av många kvinnors upplevelser och känslor men hela tiden lyckas boken skapa en känsla av ett samlat kollektiv istället för en ansiktslös massa. Det är en skön harmoni mellan det kärleksfulla och det hatiska, det desperata och det tillfredsställda, det utblottade och det välbärgade. Att hela tiden uttrycka så mycket i en enda mening är beundransvärt – resultatet blir poetiskt utan att tappa något av sin rättframhet och angelägenhet. Ibland höjer sig dock en av rösterna, blir till en individ och det går rakt in i märgen…

Bokens ursprungstitel är mer symbolisk än den svenska översättningen. Buddhan är de japanska immigranterna som till slut blir undanstuvade på vinden för att glömmas bort. För var kvinnornas, de japanska familjernas, berättelse kommer att sluta är ju ingen större hemlighet med tanke på den period som The Buddha in the Attic utspelar sig under. I sista kapitlet tas rösterna över av de infödda amerikaner som ser japanerna först försvinna och så småningom glömmas bort.

Jag kan inte annat än å det varmaste rekommendera The Buddha in the Attic, en perfekt blandning av läsupplevelse och ögonöppnare.