HugoHugo Cabret är den som ser till att tiden flyr på den parisiska järnvägsstationen Gare Montparnasse. Sitt arbete med att vrida upp och underhålla stationens klockor måste tolvåringen dock sköta i all hemlighet eftersom det egentligen är hans försupne farbror Claude som officiellt innehar jobbet. Och eftersom farbror Claude varit försvunnen ett bra tag är det stationens matförsäljare som ovetandes bistår Hugo med skaffning.

Men en som inte längre är ovetande är föreståndaren för den lilla butiken som säljer godis och leksaker. Hugo har under en längre period ”lånat” mekaniska reservdelar av ”Papa Georges” och nu blir han tagen på bar gärning. Papa Georges beslagtar pojkens älskade anteckningsbok och bara tack vare dess dragningskraft släpper Hugo taget om den förhållandevis trygga stationen för att ge sig ut i den snöiga Parisnatten.

Förlusten av anteckningsboken gör också att han blir vän med Papa Georges adoptivdotter Isabelle, en bokslukerska av stora mått som älskar äventyr. Isabelle är den första som kommer Hugo nära på länge och han visar henne till slut sin käraste ägodel och det enda han har kvar från sin far – en mekanisk man som Hugo mot all rationalitet hoppas ska visa sig innehålla ett meddelande från fadern.

Jag har svårt att se Hugo som något annat än en oförblommerad hyllning till film i allmänhet och till Papa Georges, vilken naturligtvis inte är någon mindre än filmpionjären Georges Méliès, i synnerhet. Sedan har författaren till boken The Invention of Hugo Cabret Brian Selznick, manusförfattaren John Logan och regissör Martin Scorsese hängt på en massa annat visuellt och dramatiskt lull-lull. Men i grunden är det som Isabelle säger till Hugo när han tagit med henne på bio för första gången i hennes liv: ”Thank you for the movie today. It was a gift.”

Och i så måtto tycker jag också att Hugo lyckas, det är en underhållande hyllning till filmmediet som sådant, dess förmåga att skapa magi och eskapism. Att Papa Georges under en period är nära att gå under av saknad efter sitt förlorade hantverk blir liksom bara ett mindre fartgupp, inte ett fullskaligt väghinder i form av en raserad bro. Hans förlust understryker Hugos, de är bägge två i någon bemärkelse trasiga leksaker som behöver ett syfte för att orka leva vidare. Det här elementet ger Hugo lite välbehövlig svärta.

Men naturligtvis inte allt för mycket. På det hela taget upprätthåller filmen en lättsam atmosfär, inte minst genom de olika småhistorier som får utspela sig i Hugos värld – järnvägsstationen. Han tjuvkikar på sina ”grannar” från sitt överblickande mekaniska kungadöme i små stumfilmsartade scener. Tidningsståndsmannen vars uppvaktningsförsök av krögerskan alltid avstyrs av hennes retliga tax. Bistrobandet med pennstrecksmustaschgitarristen. Stationsinspektören som plågsamt blygt försöker uppvakta blomsterförsäljerskan.

Det känns som om Scorsese i dessa små scener ur stationslivet velat skapa en typiskt fransk, lite finurlig, stämning, av den typen som Jeunet/Caro tycktes ta patent på i och med Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain. Grejen är att amerikanen aldrig kommer längre än till ytan, han lyckas bara återskapa dess attribut men inte känslan. På det hela taget handlar Hugo mycket om yta, trots filmens försäkranden om att det är den inre mekaniken som är viktig. En förvisso snygg yta, men inget mer än underhållning för stunden.

De gånger det bränner till av realism blir det mest konstigt. Realismen står dock Asa Butterfield för i sitt skådespeleri och det är synd att han inte får en bättre inramning för han är verkligen mycket duktig. Det ska faktiskt bli oerhört spännande att se vad han gör med Ender Wiggin i kommande Ender’s Game (edit: tyvärr inte så mycket som jag hoppades på).

Som film betraktad är Hugo helt ok. Som en film om film kommer den längre tack vare sin reservationslösa kärlek.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser