My Left FootNågonsin försökt ta livet av dig med en rakkniv som du måste hålla mellan tårna? Kanske inte så lätt som det låter. Fråga Christy Brown, han vet.

Född in i en arbetarklassfamilj i Dublin på 1930-talet hade det varit remarkabelt om Christy överlevt överhuvudtaget. Mamma Bridget klämde ur sig svindlande 22 ungar (!) varav en dryg tredjedel aldrig nådde vuxen ålder. Nu var Christy dessutom född med en cerebral pares som gav honom kontroll över en enda kroppsdel, sitt vänstra ben och fot.

Att grannarna trodde att det dräglande barnet var idiot och ömkade med Bridget (”He’s a terrible cross for the poor woman”) är kanske inte så konstigt. Men det skulle visa sig att det inte var något större fel på hjärnan inne i den där okontrollerade kroppen. Genom att lyssna när syskonen gör sina läxor lyckas Christy lära sig att både skriva och räkna. Livet i den fattiga familjen är inte alltid så lätt, men det är å andra sidan ett liv som lär Christy att man aldrig får något gratis här i livet, ens om man har en funktionsnedsättning.

Eller hur det nu egentligen var? Såsom varandes en biopic dras My Left Foot förstås med den sedvanliga BOATS-problematiken som jag ärligt talat inte var medveten om när jag såg filmen första gången.

Upptäckten att trevliga In America var skriven och regisserad av irländske Jim Sheridan gjorde mig dock sugen på att återbesöka fot-filmen. Extra roligt var det förstås också att upptäcka att Jims dotter Sharon, som var med och skrev manus till In America, spelar Christys syster Sheila.

Tidigare hade jag nog mest accepterat filmen som en fantastisk historia om ett osannolikt människoöde. Visst, beskrivningen av den irländska arbetarfamiljen gränsar nästan till det parodiska (ber om ursäkt för den sunkiga kvaliteten) med en hårdhänt fader som är begiven på spriten och en moder som ständigt är gravid med en månghövdad barnaskara som följd.

Men nu har jag tillgång till Wikipedia och uppvaknandet är aningens brutalt, trots att jag borde vara van. Någon doktor Eileen Cole fanns inte och Brown verkar ha lidit av ganska svårartade alkoholproblem. Något som gör att hans ihärdiga gömmande av whiskey helt plötsligt känns tragiskt snarare än humoristiskt. Han gifte sig förvisso med en Mary Carr, men gjorde det under näsan på den gifta Beth Moore som han haft en affär med och som gjort sig beredd att lämna sin make för Christy. Det finns dessutom tecken som tyder på att Mary Carr också hade vissa alkoholproblem och eventuellt misshandlade Christy innan han dog 1981.

Men sådana tråkigheter vill vi inte tänka på, så om vi försöker fokusera på Jim Sheridans film istället? Som en biopic är den förhållandevis rätlinjig, vi får ett par-tre utsnitt ur Christys uppväxt i ramen av läsningen av hans självbiografi. Vid ett tillfälle får man en känsla av den sagostämning som var betydligt mer närvarande i In America men på det hela taget är det en rakt berättad historia.

Och generellt funkar den också fortfarande kan jag tycka. Kanske lite sentimental på sina ställen men det är inte utan att det fladdrar till lite i bröstet vid scenen där Christy mödosamt har plitat ordet ”MOTHER” på brädgolvet med sin krita.

För My Left Foot är i mångt och mycket en film om Christy och hans mamma. Brenda Fricker är faktiskt helt underbar som den strävsamma Bridget men hon matchas väl av sina ”söner”. Från den då 14-årige Hugh Ross lockar Sheridan en lika bra, om än annorlunda, insats som från Emma Bolger i In America och hyllningarna som Daniel Day-Lewis fick för sin porträttering av den vuxne Christy torde vara välkända. Exempelvis att den gav honom hans första Oscarsgubbe av tre. Välförtjänt kan jag fortfarande tycka, även om det i likhet med sentimentaliteten slår över en smula ibland. Men det är ju liksom DDL:s grej…

Det som verkligen inte hållit lika bra är ramhistorien. Relationen mellan Christy och Mary utvecklas alldeles för snabbt och särskilt slutet känns påklistrat och hafsigt. Detta, tillsammans med kunskapen som gör att den tillrättalagda historien faktiskt känns förljugen, gör att My Left Foot inte blir den fantastiska upplevelse som den var för 15-20 år sedan. Fortfarande bra, bara inte fantastisk.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser