Filmhistorien firade ett (av säkert många) jubileum år 2012. Just detta uppmärksammades dock lite extra i och med Martin Scorseses flerfaldiga Oscarsvinnare Hugo och en visning av en restaurerad färgkopia med ny musik på Cannes-festivalen. Vad saken gäller? Världens första science fiction som utnyttjade specialeffekter förstås, Georges Méliès ”Le Voyage dans la lune” från 1902.

Sex modiga astronauter tillåter sig att skjutas upp i rymden av en enorm kanon. Kanonen är så pricksäker att astronauterna träffar gubben i månen rakt i ögat. Efter att ha hittat lustiga svampar passar astronauterna på att inte bara döda ett antal måninvånare utan också förstöra hela deras samhälleliga struktur genom att ta livet av deras ledare. Lyckligtvis hinner de modiga männen undan de rasande måninvånarna och kan ta sig tillbaka till jorden där deras hjältedåd hyllas med en parad.

Men det här med månfärder var naturligtvis inget den franske regissören hade kommit på alldeles själv. Redan på 1600-talet, ungefär samtidigt som man började producera mer eller mindre detaljerade kartor över månens yta, skrev både Johannes Kepler och Cyrano de Bergerac berättelser om hur människor reser till månen.

Och fantasierna fortsatte. Allt eftersom människorna på jorden började hitta mer och mer effektiva sätt att ta sig ifrån den, upp i luften, fick också författarna nytt bränsle till sina historier. I Edgar Allan Poes novell om Hans Pfaall från 1835 företas den långa resan i en luftballong.

«ìionf(3é¼®¹ÇtttttttttttttttJules Vernes tur att ge sig in i rymdkapplöpningen kom 1865 med beskrivningen av hur en Baltimore-baserad skytteklubb bestämmer sig för att göra något vettigt av sina kanon-kunskaper nu när inbördeskriget är slut. Klubbens ordförande, Mr. Barbicane, föreslår att man ska bygga en enorm kanon av columbiadmodell för att skjuta iväg en projektil mot månen. Och eftersom vikten måste hållas nere är det bara naturligt att projektilen inte är solid. Och eftersom det finns utrymme, varför inte passa på att göra en liten utflykt?

De la Terre à la Lune kan mycket väl vara en av litteraturhistoriens längsta upptakter. En riktigare titel än Från jorden till månen torde vara Hur man planerar, finansierar och bygger en mån-kanon. För det än nämligen allt som händer. I nästintill plågsamt vetenskapligt och hantverksmässigt korrekt detaljrikedom får Verne igenom exakt hur det skulle ha kunnat gå till att bygga en kanon av dimensionerna som beskrivs i boken. I det här avseendet har jag inga problem med att utnämna Verne till 1800-talets motsvarighet till Tom Clancy.

Boken avslutas taskigt nog med själva avfyrandet av projektilen och Verne lät sedan sina hugande läsare vänta inte mindre än fem år innan han behagade avslöja hur det hade gått. Mr. Barbicane, Mr. Nicholl och fransmannen Michel Ardan är till en början lite omruskade efter uppskjutandet men fördriver sedan tiden i rymden med vetenskapliga diskussioner och, när de börjat komma så pass nära, studier av månens yta. Men har de tagit alla eventualiteter med i beräkningen? Kommer de verkligen att landa på månen, kanske missa den och fortsätta vidare ut i rymden eller till och med fastna i en evig omloppsbana?

Autour de la luneAtt Jules Verne har liten fallenhet för kammarspel kan man lugnt konstatera efter att ha läst Autour de la Lune. Hans redogörelse för de tre männens förehavanden i projektilens begränsade utrymme är absolut något av det tristaste jag har läst på länge. Det i princip enda som händer är evinnerliga vetenskapliga diskussioner mellan Barbicane och Nicholl.

Jag kan mycket väl se framför mig hur astronomer och fysiker skrattar sig till inkontinens inför beskrivningen av den praktiske fransmannens oförmåga att uppskatta hypotetiska diskussioner om vilken parabel den fallande projektilen följer, men för egen del hade jag gärna varit utan både den och de minutiösa framställningarna av alla bergsformationer som resenärerna ser på månens yta. Jag börjar ofelbart fundera på logiska problem i berättelsen varav det största otvetydigt måste vara följande: vart gör männen av sina ”restprodukter”?

Då lyckas gamle pålitlige Herbert George Wells betydligt bättre med att uppväcka mitt intresse och då ändå inte hans First Men in the Moon något av hans främsta verk.

Vetenskapsmannen Mr. Cavor upptäcker av en slump ämnet cavarite, vilket har den speciella egenskapen att det kan upphäva tyngdlagen. Det är hans vän, entreprenören Mr. Bedford, som tycker att de ska göra något vettigt och potentiellt ekonomiskt lönsamt av upptäckten. Cavor förslår att de skulle kunna bygga en rymdmaskin och resa till månen. Efter ett visst mått av övertalning går Bedford med på det riskabla projektet och till skillnad från Vernes skeppsbrutna når britterna sitt mål.

First men in the moonMånen är full av underverk och besökarna blir så upphetsade att de helt glömmer bort sig. Plötsligt inser de att de är vilse och har tappat bort sin farkost. Dessutom blir de snart tillfångatagna av de månlevande seleniterna som tar dem med till det elaborerade grott- och tunnelsystem som genomborrar hela himlakroppen likt hålrummen i en schweizerost. Ska de någonsin kunna ta sig tillbaka till jorden igen?

Som synes har Wells fokuserat en aning mer på action jämfört med Verne och dynamiken mellan Bedford (praktikern) och Cavor (teoretikern) är avgjort mer intressant skildrad än densamma mellan teoretikerna Barbicane och Nicholl samt praktikern Michel Ardan. Fransmannens böcker är säkert en guldgruva för alla som är passionerat intresserade av astronomihistoria, för man får sig en noggrann genomgång av kunskapsläget vid mitten av 1800-talet vare sig man vill eller inte.

En viss snustorr humor finns förvisso där också, särskilt i början i beskrivningarna av de halta och lytta medlemmarna av skytteklubben (de har ju alla utkämpat explosiva krig, remember?) samt den enorma upphetsningen inför kanonprojektet. Baltimores invånare hyser i dessa partier en viss likhet med Spingfieldbornas benägenhet att hänfalla till mobbvälde; exempelvis håller man nästan på att lyncha en teaterdirektör som försöker sätta upp Much Ado About Nothing (vilken ses som en förolämpning mot projektet) innan han ändrar sig till förmån för As You Like It.

Mindre hänvisningar till filosofiska frågor förekommer, men föga förvånande mer hos Wells än hos Verne. Bägge böckerna tar dock upp frågan kring krig och mänsklighetens oförmåga att hålla sams sinsemellan. Hos Verne blir det ett argument för att skytteklubbens enbente sekreterare inte ska få följa med på resan – man vill ju inte att måninvånarna ska få intrycket att människan är en krigisk varelse som lemlästar sin nästa.

För Mr. Cavor får hans redogörelse för krig inför ledarseleniten ”The Great Lunar” ännu allvarligare konsekvenser. I First Men in the Moon spekulerar dessutom Bedford och Cavor kring att månen skulle kunna ge plats åt alla som trängs i jordens slumområden samt att dess överflöd säkerligen skulle kunna mätta de hungrande massorna.

Som synes tillät Méliès sig att inspireras av både fransman och britt. De litterära förlagorna som bara var de senaste alstren i en genre med anrika traditioner förvandlades därmed till ett banbrytande verk i ett helt annat medium. En vision som inte skulle anta mer påtagliga kvaliteter innan nära 60 år passerat och Gagarin var namnet på allas läppar.

De la Terre à la Lune (1865)

Librivoxkvalitet: Acceptabelt inläst av flera olika uppläsare. Versionen tycks vara den som översattes från franska till engelska 1873 av Lewis Page Mercier och Eleanor E. King.

star_full 2star_half_full

Autour de la Lune (1870)

Librivoxkvalitet: Acceptabelt inläst av flera olika uppläsare. Versionen tycks vara den som översattes från franska till engelska 1873 av Lewis Page Mercier och Eleanor E. King.

star_half_full

First Men in the Moon (1901)

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person, lika bra som köpes!

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser