Transylvania 6-5000 (1985)

alt. titel: Transylvanien, var god och dröj!

Mac Turner vill att rubriken ”Frankenstein Lives!” ska pryda hans tabloidblaska The Sensation. Fast med tanke på att han skickar sina journalister Jack och Gil till Transsylvanien kanske han egentligen ville att rubriken skulle vara ”Dracula Lives!”?

Nå, till Transylvaninen kommer cyniske Jack som inte tror på många av de historier som hans arbetsgivare kokar ihop åt sina lättlurade läsare och naive Gil som tror på alla historier han får höra. Jack försöker ta trippen som en betald semester och passar dessutom på att stöta på den likaledes semestrande ensamstående mamman Elizabeth. Gil är däremot full av iver att undersöka alla konstigheter som han rimligtvis kan snoka reda på.

Av stadens invånare får han inte mycket hjälp. De är trötta på alla monsterjägare och försöker istället sälja in sig som turistorienterade med hotell som tar västerländska kreditkort samt en förvånansvärt passabel engelska för att vara 80-talets Rumänien. Men Gil hittar ändå den misstänkte Dr. Victorio Malavacqua och börjar förfölja denne för att se om inget matnyttigt ska dyka upp. Men istället är det han som riskerar att bli något matnyttigt för den blodtörstiga Odette.

En dag var det ett par producenter som kom på att det säkert skulle bli en hysteriskt rolig film om man i den klassiska Glen Miller-sången Pennsylvania 6-5000 bytte ut ordet Pennsylvania mot Transylvania. Självklart skulle man i detta Transylvanien också spela låten. Många gånger… Möjligen var de också inspirerade av den tecknade Bugs Bunny-filmen med samma namn. Nu återstod bara att hitta på en historia runt detta extremt solida koncept.

Och det var väl liksom där utsikten för att Transylvania 6-5000 skulle kunna vara en hyfsad film dök på näsan. Jag var inställd på en halvdålig åttiotalsrulle som med uppenbara poänger skulle försöka driva med skräckgenren. Regissör Rudy Da Luca var vanligtvis manusförfattare och jobbade senare med liknande alster (både vad gäller innehåll och kvalitet) som Life Stinks och Dracula: Dead and Loving It.

Och fram till dess att Jeff Goldblums Jack och Ed Begley Jr. Gil anländer till den lilla staden är det ungefär ditåt vi är på väg. Men sedan blir det mest bara underligt. Hotellslottet som förestås av Jeffrey Jones (tillika stadens borgmästare) innehåller tjänstestaben Michael Richards, John Byner och Carol Kane, vilkas olika påhitt som sagt är mer konstiga än underhållande.

Joseph Bologna spelar läkaren Malavacqua vars främsta komiska egenskap är att han tycks bli galen så fort han kliver in i sitt laboratorium. Försöken att få filmens Transylvanien (inspelad i dåtida Jugoslavien) att snarare likna en Universalstudio med introduktion av inte bara vampyrer och Frankenstein (här gör man dessutom det klassiska misstaget att hela tiden referera till monstret med skaparens namn), utan också varulvar och mumier.

Möjligen kan vissa delar av filmpubliken finna lite ögontröst i en extremt avklädd Geena Davis som vampyrinnan Odette och i sina respektive roller är väl Goldblum och Begley hyfsat trovärdiga som ett klassiskt odd couple. Tyvärr är det inte till mycket hjälp för Transylvania 6-5000 som helhet.

Som en liten bonus kan jag givetvis inte undanhålla mina läsare recensionen jag skrev om Dracula: Dead and Loving It när det begav sig 1996 (men det officiella premiäråret är 1995). Jag har inte sett om den…

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996.

Dracula – död men lycklig

Bram Stokers lilla verk om den transsylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Män i tights. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.