You are currently browsing the tag archive for the ‘Geena Davis’ tag.

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Vad lockar en journalist mer än en bra historia för en artikel? En bra historia för en hel bok, förstås! Forskaren Seth Brundle vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få journalisten Veronica att gå med på att vänta med att basunera ut till världen att Seth knäckt teleporteringens gåta. Trots att han inledningsvis avgett inte så lite stalker-vibbar övertygas Veronica snart av hans intellektuella och socialt förlägna charm.

Det är nästan så man kan börja misstänka att Veronica är lite svag för de här stalker-männen eftersom hennes före detta pojkvän Stathis Borans, tillika både hennes redaktör och collegelärare, vägrar lämna ifrån sig kopian av hennes lägenhetsnyckel. Han förföljer henne, gör sig allmänt och svartsjukt omöjlig samt hotar att publicera Seths upptäckt utan hennes godkännande.

Allt det här gör förstås Seth i sin tur också svartsjuk och misstänksam. Och vad gör forskare när de är svartsjuka, misstänksamma och en smula packade på champagnen som de fått dricka alldeles ensamma? Givetvis genomför man ett ogenomtänkt experiment med sig själv som försökskanin. Och alla vet väl vid det här laget vem som gör Seth sällskap där inne i telepodden?

Nu var det många år sedan jag såg The Fly, men det blev ett helt igenom glatt återseende. Dels var det var roligt att se vad Cronenberg förändrat och förstärkt jämfört med The Fly anno 1958. Exempelvis serveras nu en något mer rimlig anledning till att Seth inte har full koll på hur maskinen faktiskt funkar. Dels påminner 80-talsfilmen mig om hur bra Jeff Goldblum och Geena Davis är tillsammans. Utan deras ömsesidiga kemi och stabilitet hade The Fly sannolikt bara blivit en film full med klägg och halvtöntiga ”Help me”-scener.

Nu blir jag istället berörd av hur Goldblum beskriver sin förvandling (”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over…”) och bestört tillsammans med Geena Davis när hon upptäcker ytterligare en ovälkommen gäst i sitt liv. Double the body horror, double the fun! Jag fäster mig också vid det faktum att Veronica i nödens stund omedelbart och naturligt vänder sig till svinet Stathis. Antingen ÄR hon verkligen svag för stalker-vibbar eller också har hon ingen annan i sitt liv att be om hjälp och det är i sanning deprimerande. Vilket gör mig konfys eftersom hon i så många andra avseenden är en riktigt positiv kvinnlig rollfigur, särskilt för att vara med i en skräckfilm från mitten av 80-talet.

Men för all del, mycket talar å andra sidan för att Cronenberg, tillsammans med specialeffekterna och sminkningen från Chris Walas och Stephan Dupuis, skulle ha skapat en obehaglig film om så huvudrollerna spelats av ett par skyltdockor. Jämfört med 58-versionen visar regissören här att en långsam förvandling och upplösning (både fysisk och mental) kan vara minst lika effektiv som ett hastigt röjande av ett flughuvud på en människokropp. Scenen framför badrumsspegeln är rejält otrevlig och makaber i all sin enkelhet. Än en gång lyckas Cronenberg i så många olika avseenden trycka in och mecka runt med fingrarna på de där riktigt vidriga triggerpunkterna som är den mänskliga kroppen.

Vid just den här titten hänger jag av någon anledning dock upp mig på Seths försöksdjur innan han själv kliver in i den ”designade telefonkiosken”. Nog måste det finnas mer lätthanterliga apor att experimentera med än babianer som kan vara både starka och aggressiva?

50-tals-flugan hade ambitioner att jaga efter sanningen och förbättra mänsklighetens villkor men fick se allt falla samman på grund av ett litet misstag. 80-tals-flugan är snarare biten av upptäckandets oförfalskade rus och ”penetration beyond the veil of the flesh”.

Annonser

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Transylvanien, var god och dröj!

Transylvania 6-5000Mac Turner vill att rubriken ”Frankenstein Lives!” ska pryda hans tabloidblaska The Sensation. Fast med tanke på att han skickar sina journalister Jack och Gil till Transsylvanien kanske han egentligen ville att rubriken skulle vara ”Dracula Lives!”?

Nå, till Transylvaninen kommer cyniske Jack som inte tror på många av de historier som hans arbetsgivare kokar ihop åt sina lättlurade läsare och naive Gil som tror på alla historier han får höra. Jack försöker ta trippen som en betald semester och passar dessutom på att stöta på den likaledes semestrande ensamstående mamman Elizabeth. Gil är däremot full av iver att undersöka alla konstigheter som han rimligtvis kan snoka reda på.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmmedia.se som har Tootise med på sin lista över Topp 60 bästa komedier (plats 57). Och så inser jag alldeles för sent att jag naturligtvis borde ha publicerat den här texten i tisdags, när det var internationella kvinnodagen. You snooze, you loose… (i det här fallet ett sammanhang utöver en lösryckt recension om en 80-talskomedi).

Jag vet helt säkert att jag inte såg Tootise när den var helt ny även om jag var tio mogna år när den kom och mycket väl kunde ha gjort det. Men det var bra länge sedan jag såg den för första gången och det har blivit en hel del omtittningar sedan dess. Jag har alltid tyckt att den varit rätt underhållande och lite charmig, på det där sättet som Dustin Hoffman själv kan vara. Själva dragqueen-historien som är Tootsies kärna förutsätter jag är så pass välbekant att jag inte behöver rapa upp den här.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser