You are currently browsing the tag archive for the ‘Bram Stoker’ tag.

Är det månne 2019 års Halloween-tema som står och stampar i farstun?

Jomen, visst är det det. Förra året lyckades jag i alla fall väta en fot i det italienska skräckfilmsträsket och det geografiska fokuset gav mersmak. Så till i år har jag blickat ut över en betydligt större göl – brittisk skräckfilm. Inte alltid så lätt att skilja från amerikanska produkter förstås men vi kan ju bara göra vårt bästa.

Urvalet har varit lika slumpartat som tidigare år. Ivrigt googlande på fraser som ”best british horror movies” och inköp av halv-obskyra 70-talsproduktioner. Tyvärr är det ju så att med filmernas sällsamhet väller också priset över alla bräddar eller också går det helt enkelt inte att få tag dem på laglig väg. Så jag har ofta landat någonstans i häradet av rimligt prissatta rullar från brittiska Amazon (som numera främst är en förmedlare för andra säljsajter).

Fördelen med ett sådant här tema är att man får chans att både kolla upp titlar som legat och skvalpat i bakhuvudet (Don’t Look Now) och upptäcka helt ”nya” filmer (Creep). Dock måste påpekas att jag givetvis tidigare både sett och skrivit om brittisk skräck, landet är ju inte remarkabelt ovanligt i filmsammanhang om vi säger så.

Blood Dracula pic

Det tydligaste exemplet är förstås 2013 års Halloweentema som ägnades helt åt tungviktaren Hammer Film Productions. Nu hade jag förvisso ett par Hammer-surdegar som fortfarande låg kvar och jäste ända sedan dess och det känns närmast pinsamt tillfredsställande att exempelvis äntligen ha kunnat komma fram till bolagets första Frankenstein-rulle (efter att ha checkat av Dracula från 1958 i 2015 års vampyrtema).

Tack vare det tidigare Hammer-fokuset har jag i år dock gjort mitt bästa för att exempelvis plocka upp filmer från konkurrenter som Amicus Productions och Tigon British Film Productions.

Men den brittiska (skräck)filmhistorien är förstås äldre än både Hammer, Amicus och Tigon. Såvitt jag kan förstå är den till stor del formad av skattesatser och, särskilt i perspektivet skräckfilm, censur samt amerikanska intressen. Exempelvis började Alfred Hitchcock sin bana 1919 eller 1920 (Wikipedia är inte helt konsekvent här) hos den brittiska grenen av amerikanska Famous Players-Lasky Corporation, vilka ville kapa åt sig en del av det brittiska filmmarknaden.

Redan mot mitten av 1920-talet hade den inhemska filmproduktionen därför motats in i ett ganska litet hörn och myndigheterna såg till att vidta åtgärder via Cinematograph Films Act (1927), vilken stipulerade att biografer måste visa en viss andel brittisk film. Åtgärden skapade förvisso en betydligt större marknad för den brittiska filmindustrin men samtidigt är det en form av reglering som knappast ger optimala förutsättningar för kvalitet och genomtänkta produktioner.

Lagen skapade dock utrymme för att pusha en typ av victorianska melodram, vilka kunde marknadsföras som genuint brittiska. Välbekanta historier som den om Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street slog an hos publiken medan exempelvis Boris Karloffs The Ghoul, producerad av Gaumont British, tenderade att ses som sämre kopior av Universals populära filmer.

DraculaSå trots att den brittiska litteraturhistorien är full av makabra och gotiska berättelser (utöver de victorianska melodramerna, förstås) och det fanns gott om duktiga både regissörer och skådespelare i landet, verkar bägge mestadels ha migrerat västerut, till Hollywood. Det gäller såväl Dracula och Frankenstein, som James Whale och Boris Karloff.

För skräckgenrens del var klimatet dessutom förhållandevis bistert när det gällde censur. British Board of Film Censors förhöll sig tveksamma när det gällde tysk expressionism i form av Dr. Caligaris kabinett (mentalsjukhusscenerna kunde verka upprörande på vissa delar av publiken) och rakt av förbjöd Nosferatu (vilket i och för sig eventuellt skulle kunna skyllas på rädsla för Bram Stokers änka, vilken höll stenkoll på den ekonomiska sidan av makens litterära arv).

Filmer som Universals Dracula och Frankenstein orsakade tillräcklig uppståndelse från aktörer som National Society for the Prevention of Cruelty to Children för att censuren generellt skulle förhålla sig ganska ogin gentemot skräckfilmen till och med slutet av andra världskriget. Särskilt under kriget fanns det naturligtvis också ett nationellt intresse av att enbart lyfta fram film som på olika sätt kunde anses stärka folkets moral. Och skräckfilm tillhörde inte den typen av film, för att uttrycka det milt.

To be continued… (redan senare idag, faktiskt)

Annonser

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

vampiresHar man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…

David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen. Läs hela inlägget här »

Hotel TransylvaniaBara för att det nu är ett vampyrtema på bloggen behöver ju inte allt vara tänder och skräck och blodsmitta. Sakta men säkert har vampyrgenren börjat expandera till att handla om fler saker än monstervampyrer i slängkappa som kan förvandla sig till fladdermöss.

Läs hela inlägget här »

The StrainDöden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).

Läs hela inlägget här »

Dracula 2000alt. titel: Dracula 2001

Ett flygplan fullt med döda kroppar samt ett styck tom silverkista kraschlandar i träsken utanför New Orleans (allt sedan Anne Rice den moderna världens Transsylvanien?). Snart är den unga Mary inte bara förföljd av mardrömmar om en mystisk främling utan också av hallucinationer mitt på blanka förmiddagen.

Läs hela inlägget här »

Family pic 2Om bildning är något som Stephanie Meyer inte har några problem med att låta sin hjältinna Bella Swan välja bort är det en helt annan sak med familjen. Författaren understryker genom hela sin Twilight-serie betydelsen av familjen som en trygg punkt och närmast en förutsättning för ett harmoniskt liv. I detta skiljer hon sig radikalt från Charlaine Harris sydstatsmiljö och närmar sig snarare Bram Stokers engelskt viktorianska ideal.

Läs hela inlägget här »

Nosferatu 1979alt. titel: Nosferatu — nattens vampyr, Nosferatu the Vampyre

I slutet av 70-talet hade tyske regissören Werner Herzog kammat hem tillräckligt med vinster och nomineringar vid både Berlin och Cannes filmfestivaler för att kunna välja och vraka bland sina projekt. Enligt Herzog var F. W. Murnaus skräckklassiker Nosferatu det bästa tysk filmindustri producerat och nu skulle det till en slags kombinerad remake och homage till 20-talsfilmen.

Läs hela inlägget här »

Dracula 1979Lucy Seward är en ung och modern kvinna som har fullt upp. När hon inte hjälper till på faderns sinnesjukhus kurtiseras hon ivrigt av den unge advokaten Jonathan Harker. Däremellan ska hon också sköta om sin sjukliga väninna Mina van Helsing som är på besök.

Läs hela inlägget här »

Bill Compton picMen om Sookie Stackhouse är arbetarklass, kan man då påstå att Bon Temps vampyrer tillhör överklassen? Egentligen inte. Å ena sidan kan man hävda att de till och med står för en ytterligare nivå av underklass eftersom många människor fruktar och föraktar vampyrer. Å andra sidan är det många människor som beundrar dem och förnedrar sig å det grövsta för att umgås med dem, ha sex med dem eller bli en av dem. Vampyrerna tillhör definitivt en annan social grupp jämfört med Sookie men kan alltså inte sägas tillhöra en överklass i egentlig mening. Förvisso kan de rent fysiskt dominera en människa. Men i allt väsentligt (samhälleligt, juridiskt, ekonomiskt) är det människorna som har makt och vampyrerna tillåts endast existera på människans villkor. De är fortfarande det främmande, den andre. De måste underordna sig det välkända och etablerade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser