alt. Titel: Huvudjägarna, Headhunters

HodejegerneEftersom pengar och social status (sorry, renommé) är det enda som räknas för Roger Brown förutsätter han helt naturligt att det är det enda som räknas även för hans medmänniskor. I synnerhet flickvännen Diana måste ständigt kompenseras, annars är Roger övertygad om att hon skulle lämna honom för någon som är både snyggare och längre (en manlig resning på enåsextiåtta räcker inte långt rent psykologiskt).

Med enbart dåliga gener i arvsbagaget och ett jobb som inte genererar ens i närheten så mycket pengar som Roger behöver för att underhålla sin och Dianas livsstil, plus Dianas nyöppnade galleri, har den driftige ynglingen vänt sig till konstkuppernas arena.

Med en kumpan på insidan av det välanlitade säkerhetsföretaget Tripolis är det en förhållandevis enkel och odramatisk match att smyga sig in i ett hem och ersätta dyrgriparna med utprintade kopior. Dessutom kan man tänka sig att det hela ger Roger en välbehövlig adrenalinkick.

Men snart ska Rogers små binjurar få lägga in en aldrig tidigare skådad växel. Genom jobbet och Diana kommer han i kontakt med dansken Clas Greve som bara råkar ha en ovärderlig Rubens stående i lägenheten. Det är en trofé som Roger inte kan hålla tassarna borta från, vilket ska visa sig vara ett stort misstag.

Regissör Morten Tyldum, manusförfattare Ulf Ryberg och Lars Gudmestad samt klippare Vidar Flataukan har gjort ett bra jobb med att överföra Jo Nesbös hysteriska tempo i Hodejegerne. Man har kapat smart jämfört med boken och lyckats bena fram den grundläggande plotten utan att förlora särskilt mycket på vägen. Det känns riktigt avkopplande att se en sådan här historia som förr eller senare inte övergår till att bli brötig balls-to-the-walls CGI-action, alternativt vilt kickande martial arts. En del av förlagans lite bistra, mörkt ironiska humor finns också tacknämligt bevarad.

Faktiskt blir jag än mer imponerad av Nesbös otroligt välkonstruerade historia, när det även i filmen blir uppenbart att hur överdrivna de olika vändningarna än är funkar de alldeles utmärkt i sitt sammanhang. På något sätt har man dessutom lyckats få de orimliga mängder stryk som Rogers kropp måste ta att kännas förhållandevis realistiska, vilket får ses som en bedrift i sig.

Eftersom jag som sagt läst boken upplever jag möjligen ett par av planteringarna som lite övertydliga, men samtidigt gör de att filmmakarna i möjligaste mån kunnat avstå från hundra miljoner förklarande tillbakablickar som annars tenderar att ta över en sådan här thriller.

Ett annat element som jag säkert (som svensk) upplever annorlunda är skådespeleriet. Både norrmän och danskar skulle kanske reagera inför casten med samma tveksamhet som vi tenderar att göra när det gäller svenska skådisar och ”naturligt” framförande. Men för min del klarar sig framförallt Aksel Hennie, Synnøve Macody Lund och Nikolaj Coster-Waldau alldeles utmärkt.

Synnøve får kanske inte så mycket att bita i med tanke på att Diana mest ska vara Rogers ouppnåeliga madonna men kontrasten mellan (förhållandevis) spetige Aksel och bitige Nikolaj funkar. Aksel Hennie kan dessutom berömma sig med att nu ha spelat huvudrollen i två av Norges mest framgångsrika filmer genom tiderna eftersom han också deltog i motståndsdramat Max Manus.

Spänning, humor och dramatik – vad mer kan man begära av en schysst thriller? Hodejegerne är inte bara den första norska film som blivit nominerad till en BAFTA Award, utan kan också sola sig i äran av att ha inspirerat ett MythBusters-experiment. Jag är mest förvånad över att Hollywood inte redan klämt ur sig en remake. Men lugn, bara lugn, rättigheterna är sålda så det är sannolikt bara en tidsfråga.

Många av de stadigvarande filmspanarna såg Hodejegerne när det begav sig (jag är som vanligt lite efter). Övertygade Hodejegerne dem om ”det norska filmundret”?
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
The Velvet Café
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Har du inte sett den?

star_full 2star_full 2star_full 2