Star Trek III: The Search For Spock (1984)

alt. titel: Star Trek III: Spocks återkomst

Enterprises vita yta borde höljas I svart flor, ty skeppet har sorg. För James Kirk är förlusten av Spock som ett öppet sår och utan sin hetero lifemate känns livet tomt och innehållslöst. Inte blir situationen lättare av att Dr. McCoy beter sig mycket underligt, pratar i gåtor om Vulcan och till slut måste omhändertas.

Svaret på gåtan kommer från Spocks far, Sarek, som kan meddela att Spock överförde sin katra, ande, till Bones innan han gjöt strålningsdöden. Kan man nu bara se till att sammanföra McCoy och Spocks kropp på Vulcan borde saken vara biff genom en obskyr ritual.

Men vore det så enkelt skulle det förstås inte finnas material för en hel långfilm. Trots att Federationen har beordrat locket på har klingonerna fått nys om den nya Genesis-planeten och sätter full fart för att kunna tillskansa sig dess hemligheter (kärnvapenrustningsvibbar, anyone?). På planeten har vetenskapsmannen David Marcus och löjtnant Saavik samtidigt upptäckt en tom Spock-kista men ett levande Vulcan-barn.

Det blir nästan mer eller mindre obligatoriskt i den här typen av långlivad filmserie att kärntruppen som vanligtvis följer reglementet förr eller senare måste göra uppror. I Star Trek III är det Kirks tur.

Den fyrkantiga byråkratin förbjuder honom att åka till Genesis-planeten för att ta hand om Spocks kropp men det hejdar naturligtvis inte våra djärva gossar. För att markera sin rebellstatus klär sig Kirk, Scotty och Sulu i civilia kläder snarare än stjärnflotteuniformen. Sulu utrustas dessutom med en snitsig liten cape.

På utsidan är denna film lika enkel som tvåan: man måste ta sig till Genesis-planeten i tid för att plocka upp Spock samtidigt som klingonerna hotar. Tyvärr tycker jag att man har knökat in alldeles för många krystade komplikationer i ramverket. Till att börja med kan man konstatera att Kirk för vänskaps skull begår exakt samma brott (stöld av rymdskepp) som han i avsnittet ”Let That Be Your Last Battlefield” från säsong tre fördömer i hårda ordalag.

David Marcus måste erkänna en liten vetenskaplig genväg som påverkar både planeten och Spock, en genväg som gör att löjtnant Saavik uttrycker en förvånande brist på logik. Saavik verkar också kunna kommunicera via tal med barnet man hittar på planeten, trots att det rimligtvis inte bode kunna känna till ett enda ord på något som helst språk.

Sarek pratar om Vulcanritualen som ska återföra Spocks ande som något självklart, men när det väl kommer till kritan verkar det som om den aldrig någonsin genomförts. Dessutom genomförs den på en levande kropp, när det inledningsvis verkade krävas ett lik.

Skådespelarmässigt ligger vi på ungefär samma nivå som i de tidigare filmerna. George Takei har tappat några kilo, men de kompenseras med råge av William Shatner och James Doohan. Samtidigt som jag möjligen kan tycka att man skulle kunna ha gjort lite mer av det faktum att den hetlevrade McCoy nu måste härbärgera sin kompletta motsats, tycker jag att det är väldigt skönt att man slipper en massa fjantig comic relief där McCoy måste bråka med sig själv.

Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Christopher Lloyd övertygar som den hänsynslöse klingonledaren Kruge, det är Doc Brown för hela slanten. Scenen när han ska visa sin grymma natur genom att klämma ihjäl någon slags tentakelvarelse på Genesis-planeten är enbart skrattretande och hans lilla ”husdjur” kan ha varit en av de fulaste dockor jag sett på länge.

Inte heller genus-o-metern kan göra vågen inför Star Trek III. Enterprise har förvisso alltid varit något av en herrklubb (ok, i princip uteslutande en herrklubb) men vi har åtminstone kunnat lita på att Uhura ska visa sig och rabbla information som inte har någon som helst betydelse för händelseutvecklingen. Den här gången är antagligen Enterprises äventyr lite för äventyrliga för att tillåta kvinnfolk, ty hon förpassas till att invänta Männen på Vulcan. Samtidigt tar David Marcus på sig beskyddaruppgifter som den militäriskt tränade löjtnant Saavik antagligen hade varit mer lämpad att utföra.