Att springa (2010)

I Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.

Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.

Kanske är det därför flickorna bestämmer sig för att ge honom en läxa han sent ska glömma och Julia till Emmas förskräckelse går lite för långt i utdelandet av ett rättmätigt straff för fula gubbar. För Julia ligger nämligen den stora skräcken inte i okända blottare i skogen utan betydligt närmare.

Hemma hos Julia är stämningen aldrig riktigt glad, snarare tryckt, tyst och lite otäck. Däremot är det heltochrent eftersom Julias mamma Gisela ägnar all sin lediga tid åt att städa och feja. Det yttersta tecknet på en välfungerande och framgångsrik kärnfamilj är ju att det alltid är heltochrent. Då är flickorna oftare hemma hos Emma som bor med sin ensamstående mamma Annika, Annika som hellre tar en bok med sig i soffan istället för att jaga dammråttor och som tycker att pizza, snarare än köttochpotatis, är den ultimata fredagsmiddagen.

Man behöver inte läsa särskilt många recensioner av Att springa för att uttyda ett gemensamt drag: nästan unisont anses det att Svelands senaste roman hanterar ett oerhört viktigt ämne men…

Hur mycket recensenterna hänger upp sig på detta ”men” varierar emellertid. För vissa är ämnet sexuella övergrepp och kvinnlig underordning så pass viktigt att man kan överse med eventuella litterära brister medan andra är mer tveksamma.

Föga förvånande måste jag nog sälla mig till de mer tveksamma. Jag håller absolut med om att böcker om sexuella övergrepp är viktiga (men inte bara i ett kvinnligt perspektiv) och den här typen av coming-of-age-beskrivningar med flickor i huvudrollerna är tyvärr ovanliga. I det avseendet, och för relationen mellan Julia och Emma, har Att springa många förtjänster.

Däremot är språket vingligt om än oftast adekvat. Ett par stycken berättade ur ett länge oidentifierat jag-perspektiv känns knepiga och episodiska. Miljömässigt är handlingen förhållandevis väl förankrad i sent 80-tal i en halvstor svensk stad (jag kopplar till Svelands uppväxtstad Örebro) men namnen hänger inte med. Är man född ’76 heter man sällan Julia och Emma och ens mamma lika sällan Annika. Sveland tycks också ha fastnat för samma slutsats som Liza Marklund: realism ger märg. Och då är det en realism som gestaltar sig i form av kroppsvätskor. Det är tårar, snor, urin och inte minst spyor (tack för den Sveland, säger den kräkfobiske läsaren…).

Men framförallt är många karaktärer och vändningar i bokens handling är alldeles för stereotypa och klichéartade för att lätt glida ned. Var det verkligen tvunget att låta mamma Gisela fylla sitt otillfredsställande, kushade och förljugna medelklassliv med städning, ytan framför allt? Hon jobbar dessutom som ”kosmetolog” (absolut inte butiksbiträde!) på parfymeriet Fjärilen.

Liksom Gisela far omkring som ett skållat troll med dammtrasa och kökssleven i högsta hugg såsar istället bohemiska Annika i soffan med ena handen hårt kring rödvinsglaset och ciggen fastnaglad mellan läpparna. Annika bryr sig inte det minsta om ytan, har kulturella vänsterkompisar sedan studenttiden (en utbildning i litteraturvetenskap som hon fick avbryta i och med graviditeten) och jobbar på servicehem. Hon är givetvis bra på det jobbet eftersom hon är intresserad av människor. Den skissartade beskrivningen av generationerna Elin-Annika-Emma och Erika-Gisela-Julia känns som om jag har läst flera gånger om, inte minst hos MajGull Axelsson.

Samma stereotypisering följer föga förvånande med i beskrivningen av könen. Det är inte många kvinnor som är genuint onda, däremot kan de vara rädda för att förlora sina jobb eller sin på ytan bekväma tillvaro och därför hålla (det manliga) etablissemanget om ryggen. Den enda kvinnogestalten som man tacksamt slipper i Att springa torde vara den Ogina, hon som inte kan med andra kvinnors framgångar. I slutänden är ändock all romanens relationsvärme reserverad för kvinnorna.

Visst finns det schyssta killar och män, de är bara väldigt få samt Känsliga och Kulturella. Det stora flertalet sitter dock tryggt i sin Rotaryförening, håller varandra om ryggen när det osar katt (eller incestanklagelser), åker på sup- och knullresor till Amsterdam och drar sexistiska skämt (eller åtminstone kläcker ur sig hänvisningar till ”regeringen” och då menar de inte den socialdemokratiska). I bästa fall är de fega vänsterprasslare som alltid kan rationalisera bort sin otrohet och vars fruar glatt hakar på skuldbeläggandet av ”den andra kvinnan”. I sämsta fall är de kvinnohatande förövare, vilka i grund och botten ser alla av kvinnokön som ”fittor”.

Det som gör att Att springa ändå utmärker sig för min del är som sagt relationen och kvinnoflicksbeskrivningen mellan Julia och Emma och då främst i början, innan helvetet har brakat loss på riktigt. Den känns också lite ovanlig i det att upptäckten och blottläggandet av de sexuella övergreppen inte är en triumfatorisk avslutning där förövaren får sitt rättmätiga straff.

Istället är det upptakten till ännu fler övergrepp, men den här gången i samhällets regi. Sveland är obönhörlig i sina beskrivningar hur kvinnor och barn fullkomligt mals ned mellan en oförstående och fyrkantig (patriarkal) byråkrati och omgivningens fördömande blickar. Tyvärr är även här de genusmässiga klichéerna fast förankrade: den nonchalanta polisen och åklagaren är män medan den medkännande läkaren och socialsekreteraren är kvinnor.

Möjligen ska man inte läsa Att springa som en roman med allt vad det innebär av krav på psykologiskt djup och karaktärsutveckling, utan mer en berättelse om ett typfall. Ett typfall som dessutom är drygt tjugo år gammalt. Det är bara att hoppas att samhällets behandling av 2010-talets Julia är mer inkännande och genomtänkt än den var för Julia anno 1989.