I Is och vatten… utforskas, i likhet med Aprilhäxan, familjebandens skörhet och tvång. Även här hänger handlingen ihop genom årtiondena: tvillingarna Inez och Elsies uppväxt under 40-talet hos mamma Lydia medan pappa Ernst befinner sig på sanatorium. Inez och hennes stentorre man Birgers dotter Susannes tonårstid i Landskrona på 60-talet. En tonårstid som inte direkt blir enklare av det faktum att Elsies son Björn bor hos dem och precis slagit igenom som sångare i bandet Typhoons. Landskronas flickskaror är i uppror. Och så Susannes vuxenliv i nutid på isbrytaren Oden, vilken stävar mot Norra Ishavet, där hon blir oförklarligt trakasserad av någon av de andra besättningsmedlemmarna.

Majgull Axelsson kan skriva, det är inte tu tal om den saken. Språket är flyhänt och handlingen skickligt uppbyggd — trots hopp fram och tillbaka mellan minnen och årtionden tappas aldrig tråden bort och man hänger om inte annat kvar av det enkla skälet att man vill veta ”hur det ska gå”. Karaktärerna är också välformulerade, som vanligt framförallt kvinnorna. Ett särskilt gott öga tycks Axelsson ha till Inez, den intill patologins gräns prudentliga flickskolelärarinnan som gjort inte bara en dygd, utan ett jobb, av husmorssysslorna.

Men särskilt lustfyllt blir det aldrig. Och det är klart, en bok som behandlar frågor som kärlekslöshet mellan systrar, mellan mor och barn, mellan far och barn, ska kanske inte vara något man hoppar jämfota av glädje över när man läser, men varför måste precis alla vara så bottenlöst bedrövade?! Det är som om varenda person i boken går omkring med ett sådant där litet tecknat personligt regnmoln över sig. Enda skillnaden är att några av dem tillåts att ha sina regnmoln stöta i violett vredesåskväder. Alla finner sig mer eller mindre fångna i sin livssituation, av sina relationer.

Ingen tycks vilja något och sedan kunna sträva efter det, något som kanske märks tydligast hos Björn. Han blir märkligt blek och anonym, trots sin framskjutna ställning i berättelsen, eftersom han aldrig vet vad han vill. Han vet inte vem han är och bara vad han inte vill — han vill inte ut och spela med bandet, han vill inte bli jagad av tjejer men han vill samtidigt inte bli någon föredetting.

Is och vatten… är i sig ingen direkt dålig bok men fallerar ändå eftersom man oundvikligen jämför den med den betydligt bättre Aprilhäxan.