alt. titel: Avlyssningen

The ConversationHur skulle du reagera om du en dag kom hem och fann en oväntad födelsedagspresent på hallmattan? Glad, överraskad, kanske till och med smickrad över att någon kom ihåg att det var din födelsedag? Harry Caul, som gömmer sin barskrapade lägenhet bakom tre olika lås och ett alarm som låter som en gammal väckarklocka, blir snarare frustrerad och irriterad.

Han ringer upp givaren för att kräva att lägenhetens enda nyckel (nycklar om vi ska vara precisa) ska vara i hans ägo. Sedan fixar han en postbox för att ingen igen ska få chans att snoka bland hans privata brev. Hans försäkran inför kvinnan han umgås med att ”I don’t have any secrets” motsägs av det liv han lever och det faktum att han blir så störd av hennes frågor att han hellre avstår från att träffa henne än att besvara dem.

Man frågar sig förstås vad en så patologiskt tillbakadragen man jobbar med, Harry verkar uppenbarligen inte vara särskilt intresserad av att interagera med andra människor. Nej, det Harry är intresserad av är att övervaka dem. Hans senaste uppdrag var en utmaning som han inte kan låta bli att vara stolt över – röstinspelning av ett par som rör sig runt ett fullsmockat torg i lunchrusningstider.

Men när Harry ska överlämna det insamlade materialet till sin uppdragsgivare blir han plötsligt misstänksam och behåller både foton och tape. Det resulterar i sin tur i förtäckta hot om vad som kommer att hända om han inte lämnar ifrån sig underlaget. Föga överraskande visar det sig att Harrys reserverade tillvaro inte ger honom en uppsjö av personer att be om hjälp när det kniper. Materialets potentiella konsekvenser för både det inspelade paret och uppdragsgivaren gör honom allt mer oroad, trots att han försöker intala sig att det inte är hans ansvar vad som händer efter att han gjort ljudupptagningarna.

Harry Caul är en fascinerande karaktär och ypperligt framförd av en Gene Hackman ständigt iförd en sådan där prasslig, grå regnrock som man kan köpa i ett paket som går ned i fickan och med gammalmodiga glasögon. Harry är inte bara privat och tillbakadragen, med tiden framstår han i det närmaste som handikappad, förkrympt, av sin sociala oförmåga.

Samtidigt som han inte vill avslöja sina yrkeshemligheter kan han inte låta bli att smickrad skryta inför kollegorna om hur han genomförde det senaste jobbet. Samtidigt som han inte vill släppa någon inpå livet söker han kärlek, precis som alla andra, men tycks i ett läge i alla fall bli medveten om att han inte ens vet hur man uttrycker en sådan känsla.

Så trots att Harry iklär sig regnrock och hävdar att det han gör bara är ett jobb som alla andra, rinner allt inte bara av honom. Han är djupt religiös och bekänner sina futtiga synder (missbrukat Herrens namn, snattat tidningar) medan kameran kryper klaustrofobiskt nära i biktstolen. Under ett tidigare uppdrag ledde hans inspelningar sannolikt till att personer dog och uppslukad av skuld försöker han agera så att samma sak inte ska hända igen. Inte-mitt-ansvar-ideologin krockar med kristen pliktetik big time.

Det som tyvärr inte fungerar mellan mig och The Conversation är att jag inte riktigt får ihop thrillern med dramat som rör Harrys person. Thrillerdelen blir aldrig så spännande som den skulle kunna bli eftersom det inte är mysteriet med vad konversationen egentligen betyder som står i centrum. Harrys arbete med att hela tiden förfina inspelningarna för att få fram glasklara meningar har mer med hans egen psykologi att göra. Samtidigt blir thrillerdelen ett störningsmoment i berättelsen om Harry.

De sista tjugo minutrarna klarar nästan av att uppväga de här invändningarna när filmen tycks svänga i en riktning som tar oss ännu djupare ned i Harry Cauls psyke och skuldkänslor. Men så svänger den en gång till. I sig är den klassiska paranoiautvecklingen fullkomligt briljant, inte minst visuellt, men det blir för lösryckt, för sista minuten, som känns närapå ogrundad i de tidigare 110 minutrarna.

Fler har sett The Conversation: Fiffi, Henke och Movies-Noir till exempel.

Annonser