Stämningen i Tant Ellens hus i Motala är vanlig, andäktig, kvävande eller full av ouppfyllda drömmar, helt beroende på vem av de från hagasessorna döpta flickorna man frågar. Margareta bor ju där och vet inte av något annat, men tycker nog att det var allra bäst när det bara var hon och Ellen. Christina vill gärna att det egentligen var Ellen som var hennes mamma istället för tokiga Astrid, Astrid som har väldigt hårda nypor. Hon trivs bra i Tant Ellens lugna, gråa trygghet med husmorssysslor och handarbeten.

Birgitta skulle å sin sida hellre vara hemma hos sin mamma Gertrud, för vem ska ta hand om Gertrud när inte Birgitta är där? Gertrud kan ju inte själv bära ut flaskorna till soptunnan på gården. Präktiga Ellen och snobborna Margareta och Christina är bara skit, enligt Birgitta. Och så har vi Desirée, Ellens biologiska dotter. Undangömd på inrättningar och vanföreanstalter och numera stadigt förankrad vid sin säng på vårdhemmet i Vadstena. Ändå har hon god kontroll över sina systrar medan de inte vet om att hon existerar.

Majgull Axelssons Augustvinnare är på ett sätt en klassik episk släktkrönika, vi får följa de fyra kvinnorna från barndom till vuxenhet. Men läsupplevelsen av Aprilhäxan är allt annat än vanlig, bland annat berorende på att författaren mycket skickligt väver ihop de olika kvinnoödena, nutid och dåtid, så att man ständigt hålls nyfiken. Skymten av ett mysterium finns också, men tillåts aldrig ta överhanden. Hon lyckas på ett sällsamt sätt lyfta fram alla systrarna så att deras personligheter lyser från sidorna.

För det ska erkännas, det här är kvinnornas bok. Både Ellen och systrarna blir betydligt mer levande, betydligt mer nyanserade och komplexa än de få män som får närvara. Den viktigaste av dessa är läkaren Hubertsson och han är i ärlighetens namn en ganska svag och patetisk figur. Övriga närvarande är antingen rätt vanliga men ändå sådana som tar för sig på mäns självklara sätt eller rent osympatiska. Lite orättvist tycker nog Genus-o-metern att det är.

Margareta är den mest bleka, möjligen för att hon trots sin fysikforskning känns ganska vanlig. Christina med sitt postindustriella paradis är så behärskad att man bara vill gråta för hennes skull. Desirée är stolt och skulle ge vad som helst för att slippa vara ett vårdpaket som andra känner medlidande med. Birgitta är en nutida Ulrika i Västergöl, också stolt och som slänger sitt förakt för det trista vardagslivet i ansiktet på alla tillknäppta Svenssons. Men Birgitta får inte bli någon Glada och hennes stora kärlek Doggen är definitivt ingen frälsande Henry O. Jackson.

Aprilhäxan blir också ovanlig genom Desirées särskilda gåvor. Hon kan lämna sin förvridna och spastiska kropp och inta andra varelser, både människor och djur. På så sätt kan hon rycka i alla sina systrars marionettrådar närhelst hon vill. Men det är inte bara beskrivningarna av Desirées övernaturliga gåvor som länder Aprilhäxan en fantastisk känsla, hela boken andas vardagsmagi om det så bara är en skildring av Christinas längtan efter frasiga frukostfrallor och whiskeymarmelad. Här finns både kompetent lugn och sjaskig alkisvardag i en skön blandning.

Annonser