The Remains of the Day (1993)

The Remains of the DayJag har aldrig riktigt förstått hur sportentusiaster så totalt kan identifiera sig med ett lag eller en utövare att det inte längre är ett ”jag” och ”dem”, utan ett ”vi”. Lika lycklig som de här personerna blir när ”vi” vinner eller presterar något utöver det vanliga, lika förtvivlad blir man när ”vi” förlorar.

Men på exakt samma sätt identifierar sig butlern James Stevens med sin arbetsgivare Lord Darlington. Och åtminstone i hans värld är en sådan sammangjutning inte bara önskvärd, utan ett krav för att man ska kunna få kalla sig för en fullgod anställd i lordens hushåll. Ingen möda ska sparas och ingen vila ska fås innan man gjort sitt yttersta för att tjäna sin arbetsgivare. Arbetsuppgifterna ska dessutom utföras med stillsam effektivitet och värdighet. På ett sätt skulle man kunna säga att Stevens gör sitt allra bästa arbete när ingen lägger märke till att varken han eller hans underlydande finns på plats.

Men för att optimal arbetstillfredsställelse ska kunna uppnås krävs givetvis något i gengäld av herrskapet. De ska på alla sätt vara ”superior”, inte minst moraliskt. Att Lord Darlington ansåg att Versailles-freden var en skam gentemot tyskarna var kanske inte särskilt problematiskt 1936, men desto mer ungefär tjugo år senare. Stevens blir utfrågad om godset, som nu går under namnet ”Traitor’s Hall”, och klarar inte alltid av att försvara sin gamle husbonde. Bättre då att likt Petrus förneka och säga att han inte var på plats när det begav sig.

Hade Stevens överhuvudtaget någon egen uppfattning om vad som försiggick under de mer eller mindre hemliga konferenserna på 30-talet (vilka tenderade till att bevistas av allt fler svartklädda delegater) håller han det för sig själv. Även inför oss tittare. Han säger sig vara allt för upptagen med sina plikter för att lyssna på vad som sägs. Uppenbarligen också alltför upptagen för bilda sig en egen uppfattning. För gud förbjude att han eventuellt skulle tycka någonting som inte först trillat från Lord Darlingtons ofelbara läppar.

”Diskret” är dock bara förnamnet när det handlar om butler Stevens. ”Privat”, ”tillknäppt”, ”eremitisk” eller varför inte drämma till med ”känslomässigt handikappad” med en gång? Samma betoning på plikt och värdighet tillämpar han nämligen även när det handlar om personliga relationer, i den mån man överhuvudtaget kan säga att han har några.

Pappa underbutler får ligga och dö på kammaren medan Stevens överser serveringen av herrskapets middag. De mer eller mindre idoga försöken från hushållerskan Miss Kenton att framlocka någon form av hjärtats bekännelse från den formelle mannen går om intet. Frågan är vad som egentligen är mest tragiskt: att Stevens har omgärdat sig med så höga murar att inte ens han själv kan ta sig över dem om han skulle vilja eller att det inte finns något att bygga murar kring?

The Remains of the Day är fläckfri i varje avseende. Vi snackar höggradig angloporr med herrgårdar, jaktsällskap, enorma kök och legioner av tjänstefolk. Anthony Hopkins påminner om varför han en gång var en skådespelare som var lågmält imponerande istället för överspelat irriterade. Emma Thompson hade med sin balans av integritet och svaghet haft sin Oscar som i en liten hjärtformad ask om det inte vore för att Holly Hunter just detta ofattbart starka filmår var aningens lite bättre. Den svällande musiken av Merchant-Ivory-veteranen Richard Robbins tonsätter historiens undertext av dödsdömd kärlek och ett hämmat känsloliv, snarare än de stillsamma händelser som utspelas framför våra ögon. Isbergets 90 procent under ytan antyds bara av diskussioner om porslinskineser.

Men till syvende och sist påminner The Remains of the Day mig faktiskt inte så lite om The Conversation. Inte bara för att det finns vissa psykologiska likheter mellan James Stevens och Harry Caul (minus galopperande paranoia, då). Utan också för att det i slutänden är ett drama som gör mig fascinerad av dess huvudperson, men för den skull inte särskilt berörd av hans öde.

13 reaktioner till “The Remains of the Day (1993)”

  1. Det är länge sen jag såg den här, men den hänger högt upp på min top 100-lista på blotta minnet. Jag hoppas att jag skulle tycka lika mycket om den vid en återtitt. Jag läste boken häromåret, kan rekommendera den varmt. Ljuvligt melankolisk, skriven av samma författare som skrev Never Let Me Go. Väldigt kort och enkel, men det är så mycket skrivet mellan raderna att upplevelsen blir mättande ändå.

    För övrigt kom ju en annan film med Hopkins i en likande roll det året: Shadowlands. Gillade du Återstoden av dagen är jag övertygad om att du gillar den också!

  2. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag tyckte om den här när jag såg den första gången, så därför var det faktiskt lite spännande med en omtitt. Ingenting som riskerade att förstöras i alla fall. Och jag blev givetvis väldigt nyfiken på boken den här gången, när den kom är jag inte säker på att jag ens visste att det fanns en bok i botten.

    Shadowlands tycker jag faktiskt mycket, mycket bättre om och gjorde så redan när det begav sig. Beror nog på att allt ligger mer på ytan (och därmed naturligtvis gör filmen mindre komplex), Narnia-kopplingen och närvaron av Edward Hardwicke som brodern.

  3. Åååå vad jag längtar efter att se om den här filmen efter att ha läst din fina text. Uuuuunderbar film! 🙂

  4. Från en kommentar på min blogg (notera datumet):

    ”Sofia skriver:
    9 november, 2010 kl. 11:23 (Redigera)

    När både du och Fiffi gjort gemensam sak, är det väl kanske dags för omtag och eventuellt omvärdering. I’ll be back! :)”

    Ja, till slut så. 😉

    http://jojjenito.wordpress.com/2010/11/08/the-remains-of-the-day

    Intressant hur du fokuserar på just nazistvinkeln, för mig var det nåt som liksom bara försiggick i bakgrunden. Jag var helt fokuserad på Miss Kenton och Stevens. Fanns det inte nåt att bygga murar kring, är det det du säger? Hmm, jag tyckte det formligen bubblade av känslor att bygga murar kring hos Stevens.

  5. @Jojjenito: Ibland händer det… 😉 Det var faktiskt efter den ”diskussionen” som jag skaffade filmen, det tog bara lite tid att hinna fram till den. Kanske eftersom jag inte blev riktigt så fångad av relationsdramat tyckte jag att det var väldigt spännande med Stevens a-politiska hållning. Det var nog också det jag främst tänkte på med det där om att inte ha något att bygga murar om, var han verkligen genuint ointresserad eller gömde han sig bara i sin yrkesfunktion? Gjorde han ”bara sitt jobb”?

  6. Sofia: Ah, nej, just när det gäller han apolitiska hållning, där hade nog inte så mycket att bygga mur kring kändes det som. Tror inte ens han reflekterade över att hans ”herre” var nazistsympatisör, det var en bisak.

  7. @Jojjenito: Frågan är dock om han distanserade sig till det för att han var ointresserad eller för att han inte ville reflektera över vad det i så fall skulle innebära för hans syn på sin arbetsgivare.

  8. En favoritfilm där Hopkins skådespeleri är i toppklass – nuförtiden är han tyvärr mest ett skämt. Jag fastnar i de undertryckta känslorna som butlern gör allt för att undertrycka. Thompson är även hon mkt bra.
    Gillade också Shadowlands men den här är stået vassare…..tycker jag.

  9. @Jojjenito: Topp!

    @Filmitch: The Remains… är absolut av en högre kvalitet än Shadowlands men jag gillade ändå den senare bättre 🙂

  10. Men får lov att tillägga att Shadowland ÄR också en bra film men den har jag bara sett en gång. Minns att en scen där det brister för Lewis på klubben var mkt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: