The Remains of the DayJag har aldrig riktigt förstått hur sportentusiaster så totalt kan identifiera sig med ett lag eller en utövare att det inte längre är ett ”jag” och ”dem”, utan ett ”vi”. Lika lycklig som de här personerna blir när ”vi” vinner eller presterar något utöver det vanliga, lika förtvivlad blir man när ”vi” förlorar.

Men på exakt samma sätt identifierar sig butlern James Stevens med sin arbetsgivare Lord Darlington. Och åtminstone i hans värld är en sådan sammangjutning inte bara önskvärd, utan ett krav för att man ska kunna få kalla sig för en fullgod anställd i lordens hushåll. Ingen möda ska sparas och ingen vila ska fås innan man gjort sitt yttersta för att tjäna sin arbetsgivare. Arbetsuppgifterna ska dessutom utföras med stillsam effektivitet och värdighet. På ett sätt skulle man kunna säga att Stevens gör sitt allra bästa arbete när ingen lägger märke till att varken han eller hans underlydande finns på plats.

Men för att optimal arbetstillfredsställelse ska kunna uppnås krävs givetvis något i gengäld av herrskapet. De ska på alla sätt vara ”superior”, inte minst moraliskt. Att Lord Darlington ansåg att Versailles-freden var en skam gentemot tyskarna var kanske inte särskilt problematiskt 1936, men desto mer ungefär tjugo år senare. Stevens blir utfrågad om godset, som nu går under namnet ”Traitor’s Hall”, och klarar inte alltid av att försvara sin gamle husbonde. Bättre då att likt Petrus förneka och säga att han inte var på plats när det begav sig.

Hade Stevens överhuvudtaget någon egen uppfattning om vad som försiggick under de mer eller mindre hemliga konferenserna på 30-talet (vilka tenderade till att bevistas av allt fler svartklädda delegater) håller han det för sig själv. Även inför oss tittare. Han säger sig vara allt för upptagen med sina plikter för att lyssna på vad som sägs. Uppenbarligen också alltför upptagen för bilda sig en egen uppfattning. För gud förbjude att han eventuellt skulle tycka någonting som inte först trillat från Lord Darlingtons ofelbara läppar.

”Diskret” är dock bara förnamnet när det handlar om butler Stevens. ”Privat”, ”tillknäppt”, ”eremitisk” eller varför inte drämma till med ”känslomässigt handikappad” med en gång? Samma betoning på plikt och värdighet tillämpar han nämligen även när det handlar om personliga relationer, i den mån man överhuvudtaget kan säga att han har några.

Pappa underbutler får ligga och dö på kammaren medan Stevens överser serveringen av herrskapets middag. De mer eller mindre idoga försöken från hushållerskan Miss Kenton att framlocka någon form av hjärtats bekännelse från den formelle mannen går om intet. Frågan är vad som egentligen är mest tragiskt: att Stevens har omgärdat sig med så höga murar att inte ens han själv kan ta sig över dem om han skulle vilja eller att det inte finns något att bygga murar kring?

The Remains of the Day är fläckfri i varje avseende. Vi snackar höggradig angloporr med herrgårdar, jaktsällskap, enorma kök och legioner av tjänstefolk. Anthony Hopkins påminner om varför han en gång var en skådespelare som var lågmält imponerande istället för överspelat irriterade. Emma Thompson hade med sin balans av integritet och svaghet haft sin Oscar som i en liten hjärtformad ask om det inte vore för att Holly Hunter just detta ofattbart starka filmår var aningens lite bättre. Den svällande musiken av Merchant-Ivory-veteranen Richard Robbins tonsätter historiens undertext av dödsdömd kärlek och ett hämmat känsloliv, snarare än de stillsamma händelser som utspelas framför våra ögon. Isbergets 90 procent under ytan antyds bara av diskussioner om porslinskineser.

Men till syvende och sist påminner The Remains of the Day mig faktiskt inte så lite om The Conversation. Inte bara för att det finns vissa psykologiska likheter mellan James Stevens och Harry Caul (minus galopperande paranoia, då). Utan också för att det i slutänden är ett drama som gör mig fascinerad av dess huvudperson, men för den skull inte särskilt berörd av hans öde.

Annonser