Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att följa upp med något annat verk?!

***

Stackars Lucy Westenra är mycket sjuk. Hon har sömnproblem och är anemisk, så till den grad att hon behöver blodtransfusioner. Inte mindre än fyra stycken, faktiskt. Man får väl räkna det som ett mindre medicinskt mirakel att både fästmannen Arthur Holmwood, Quincey Morris, doktor Seward och doktor Abraham van Helsing lyckades ha samma blodgrupp som den arma patienten så att man inte tog livet av henne genom en allergisk reaktion (förekomsten av blodgrupper upptäcktes först 1901). Ändå blir hon inte bättre och man kan, i likhet med herr Morris, undra: ”What took it out?”.

I allt övrigt är doktor van Helsings metoder däremot inte riktigt lika avancerade, utan snarare en smula underliga. Han insisterar på att fönster ska vara stängda om natten trots att alla vet hur nyttigt det är med frisk luft och fyller sjukrummet med starkt doftande blommor. Utöver detta administreras generösa mängder brandy närhelst man vill få den unga kvinnan att kvickna till.

Men till ingen nytta, Lucy Westenra blir aldrig bättre. Möjligen skulle hon ha funnit en viss tröst i att veta att till och med begravningsentreprenören tyckte att hon utgjorde ett ovanligt vackert lik, en riktig ära för etablissemanget om han få säga det själv. Även nu kommer dock van Helsing med ett förslag som kan tyckas lite eljest – han vill att alla blodgivarna ska söka upp Lucy i hennes grav, hugga av hennes huvud, fylla munnen med vitlök och genomborra hennes hjärta. Av naturliga skäl har fästmannen Arthur vissa problem med den planen.

Ni kan aldrig gissa vad Lucys problem egentligen består i?! Dracula, både karaktären och Bram Stokers bok, är en skräckhistorisk klassiker även om vår slängkappsförsedde vän egentligen inte nådde sin fulla ryktbarhet innan 1900-talet och alla filmadaptioner, med start i F.W. Murnaus Nosferatu från 1922 (det finns dock tidigare, men numera förlorade, versioner från Ryssland och Ungern). Inte heller var Bram Stoker först på plan, de tre föregångarna som brukar nämnas i sammanhanget är The Vampyr, Varney the Vampire samt Carmilla. Polidoris The Vampyr tycks vara skildringen som en gång för alla etablerade vampyren som en förfinad aristokrat snarare än en primitiv pålspetsare.

Men visst fick boken och dess författare uppmärksamhet redan när den publicerades även om det så här i backspegeln kanske känns lite övermaga att ranka den över både Edgar Allan Poe och Emily Brontës Wuthering Heights. Det är Bram Stoker och Stieg Larsson…

Som ikonskapare går det inte att ifrågasätta Dracula, men som berättelse lämnar den en hel del i övrigt att önska. Starkast är inledningen, där Stoker inte sparar på krutet det allra minsta vilket får till följd att han inte har mer än några futtiga ettöressmällare kvar när det egentligen ska dra ihop sig på slutet. Själva avgörandets stund blir faktiskt något av ett antiklimax där Stoker enligt min mening fokuserar på helt fel sak.

Det är en hel del utförliga och inte särskilt upphetsande diskussioner med bland annat den galne Renfield (vars funktion i berättelsen jag aldrig får riktig kläm på) om liv och själ som stoppar upp en egentligen ganska actionladdad historia. Ibland får författaren till bra stämningar men det blir sällan särskilt rysligt, för det är framställningarna lite väl prosaiska och framförallt tokbrittiskt jovialiska och fryntliga (ingen situation är värre än att den kan lösas med lite brandy, en god natts sömn och en rejäl frulle). I det avseendet tycker jag nog att Stoker lyckades bättre med sin The Lair of the White Worm (1911).

Det som också har gjort Dracula känd är den övertydliga symboliken. I likhet med The Lair of the White Worm kan Dracula läsas som rätt oförblommerad invasionslitteratur, där österländsk ondska gör sitt bästa för att korrumpera ståndaktiga britter. Till skillnad från det senare verket är det dock alla de sexuella övertonerna i Dracula som till viss del sannolikt resulterat i berättelsens popularitet. I sig finns det förstås en hel del att hämta i bilden av den blodstörstande vampyren som böjer sig över sitt (kvinnliga) offer för att hugga tänderna i dennas hals. Men Stoker har knappast nöjt sig med detta.

Alla vampyrkvinnor är hårdhjärtade förförerskor med röda, fylliga läppar, långa comehitherblickar och hesa röster som spinner fram explicita och därmed högst chockerande kärleksförklaringar. Stoker rent överutnyttjar ordet ”voluptuous”, vällustig eller yppig. Vampyrinnorna bjuder ut sig på ett sätt som ärbara brittiskor aldrig skulle drömma om att göra och män kan sällan stå emot deras trollbindande makt. Läs bara hur det gick för stackars Lucy Westenra: ”The sweetness was turned to adamantine, heartless cruelty, and the purity to voluptuous wantonness”. Den enda som undgår detta öde är förstås den redliga Mina Harker, née Murray.

Och hur hanterar man kvinnor som dessa? Vår fästman Arthur Holmwood får, efter att med egna ögon ha sett hur hans älskade Lucy inte längre är ren och oskyldig utan ”carnal”, chans att med berått mod genomborra henne med sin ”mercy-bearing stake” och återupprättar därmed den fallna kvinnans renhet. Men vad händer egentligen när hon blir penetrerad? Hon ”writhed, and a hideous, blood-curdling screech came from the opened red lips. The body shook and quivered and twisted in wild contortions”. Det är nästan lite gulligt när man tänker efter…

Mina Harker däremot blir mest bara lite susig i skallen av Draculas inflytande. Men så är hon ju också inte bara ordentligt gift utan också en osedvanligt skärpt dam. Så skärpt att van Helsing inte kan låta bli att upprepade gånger mena att hon utgör den perfekta bladningen mellan en manlig hjärna och ett kvinnligt hjärta. Och visst kan man inte låta bli att bli lite imponerad när Mina frankt deklarerar inför sina församlade riddare att om saker och ting ställs på sin spets får de inte tveka att skära skallen av henne.

Men någon fullvärdig man kan hon naturligtvis inte bli, för det är kvinnopiedestalen alltför stabil. Som van Helsing säger när det är fara å färde: ”We are men and are able to bear, but you must be our star and our hope, and we shall act all the more free that you are not in the danger, such as we are”.

Bram Stokers Dracula tillhör naturligtvis skräckallmänbildningens kanon och har som sådan ett klart underhållningsvärde men förvänta dig för den skull ingen litterärt mästerverk.

Librivoxkvalitet: Generellt sett ok men framförallt van Helsings accent är mycket varierande, beroende på uppläsare.