The House of the Vampire (1907)

Tidigt 1900-tal i New York och the talk of the town är Reginald Clarke, uppburen i såväl litterära kretsar som andra, kanske mer fashionabla än kultiverade. Alla han möter drabbas av hans närmast skrämmande dragningskraft. Han är mannen som ”brought to perfection the art of talking”, till och med att dinera med honom är en ”liberal education”.

Clarke är en generös själ och tar sig gärna an unga konstnärliga protegéer, det enda man skulle kunna anmärka på är den regelbundenhet varmed de blir utbytta. Den senaste i raden är Ernest Fielding, närmast handlingsförlamad av beundran inför sin hjälte. Helt klart är i alla fall att han inte riktigt känner sig lika inspirerad och kreativ under Reginalds tak. Och så var det ju det där med att Reginald vid en bejublad uppläsning deklamerar Ernests pjäs, pjäsen han ännu inte ens hunnit fästa på papper.

X2: Dracula (1931 och 1992)

Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.

Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.

Dracula (1897)

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att följa upp med något annat verk?!

***

Stackars Lucy Westenra är mycket sjuk. Hon har sömnproblem och är anemisk, så till den grad att hon behöver blodtransfusioner. Inte mindre än fyra stycken, faktiskt. Man får väl räkna det som ett mindre medicinskt mirakel att både fästmannen Arthur Holmwood, Quincey Morris, doktor Seward och doktor Abraham van Helsing lyckades ha samma blodgrupp som den arma patienten så att man inte tog livet av henne genom en allergisk reaktion (förekomsten av blodgrupper upptäcktes först 1901). Ändå blir hon inte bättre och man kan, i likhet med herr Morris, undra: ”What took it out?”.