Nuigurumâ Z (2013)

alt. titel: Nuigulumar Z, Gothic Lolita Battle Bear

Enligt sociologen Aaron Antonovsky är en av de mest hälsobringande faktorerna i livet KASAM (Känsla Av SAMmanhang). Utan den riskerar man att uppleva livet som obegripligt, ohanterligt och, i slutänden, meningslöst.

Nu var det väl kanske inte riktigt så illa i fallet med Nuigulumar Z, men jag kunde inte låta bli att misstänka att jag i alla fall sannolikt fått ut betydligt mer av filmen med större kunskaper i japansk tonårskultur.

Nuigulumar Z berättar historien om en slags fluffiga utomjordingar som finner sin boning i varsin teddybjörn. Nog så oskyldigt kan man tycka, om det inte vore för att dessa björnar besitter kraften att sammansmälta med människor för att skapa superhjältar. Rätt speciella superhjältar.

DePalza finner sig tillrätta i en svart björn med röda knappögon som, tillsammans med den diminutive Takeshi (let’s face it, 142 cm är kort till och med med japanska mått mätt), frambringar Charlie the knitting soldier. Charlie ha förmågan att skapa zombies, vilka hemsöker förljuget lyckliga medelklassfamiljer och biter dem så att CGI-blodet sprutar.

Den som måste dra ut i strid mot zombiesarna är DuMar i form av en rosa björn med blå knappögon och som tillsammans med classic lolitan Yumeko Ayukawa blir Nuigulumar, komplett med nålsvärd och ett verktygsbälte fullt med rosa trådrullar.

Slaget kommer bland annat att stå om Yumekos föräldralösa systerdotter Kyoko som tyvärr är minst sagt otacksam över sin särpräglade mosters ömma omsorger.

Ja, herregud, var ska man börja? Varför inte med att konstatera att medan Nuigulumar Z var mycket, var den i alla fall inte tråkig. Maken till uppfinningsrikedom och fantasifullhet var det länge sedan jag upplevde i en film. Hade det inte varit för att Nuigulumar Z är rätt klantigt berättad, har en hel del rejält usla både statister och specialeffekter, innehåller den lika obegripliga som patenterade asiatiska buskishumorn och det likaledes patenterade japanska ”överspelet” hade filmen dessutom säkert kunnat bli riktigt bra.

För en oerfaren västerländsk tittare fanns det som sagt mycket att (för)undra över. Exempelvis är det svårt att inte bli fascinerad av genuselementet som tycks flyta fram och tillbaka, till synes obehindrat. Nuigulumar är en kick ass superhjälte men slåss med fejkpälsluddiga rosa nunchakus (”I may be cute and cuddly, but I won’t cuddle villains!”).

Vi har Charlies onda underhuggare: One-armed gothic lolita i svart spetsklänning och Kill Billy, en skedkastande bishônen med parapsykologiska krafter(alla parapsykologiska personer med självaktning måste ju kunna böja skedar). Till Charlie hör dessutom en kvartett fnissande flickor som i och för sig måste klä av sig topless, men då å andra sidan får förlägenhetskrafter nog att skjuta någon slags laserstrålar från sina ungdomligt toppiga bröst.

Men den hysteriska blandningen blir kanske mindre konstig om man ser på regissören Noboru Iguchis tidigare verk där det förekommer både porrfilmer (vad det verkar) och verk med titlar som Zombie Ass (”attacked by feces-covered zombies”), Dead Sushi (”sushi that comes alive and starts murdering the guests”) och RoboGeisha (”transform geisha into deadly cyborg assassins”).

Och vi vet ju vad credot på Rörliga bilder och tryckta ord är: hellre en dålig film än en tråkig film.

Jag är inte säker på att de andra fick så mycket mer rätsida på Nuigulumar Z, men man vet ju aldrig…
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?