FilmspanarnaDet var dags för filmspanarträff, som för andra året i rad sammanträffades med tre filmer inom ramen för Stockholms filmfestival. Först ut var en krypskytts-BOATS.

***

SFF picTrebarnsfadern John kommer till USA på jakt efter sin familj sedan hustrun fått vårdanden om de gemensamma barnen och flyttat till okänd ort. Med sig har han den tonårige Lee som övergivits av sin mor och som nu i allt väsentligt ser John som sin far.

Men det ska visa sig att Johns faderskärlek levereras till ett högt pris. Lee mer eller mindre enrolleras i Johns tvåmannaarmé som ska kollapsa det system som mannen upplever har svikit honom så i grunden. Johns växande paranoia och Lees hängivenhet för dem allt närmare ett närmast obegripligt vansinnesdåd.

År 2002 sköts tio människor ihjäl i vad som kallats Beltway sniper attack innan polisen lyckades ta fast de skyldiga, vilka färdades i en blå Chevrolet Caprice. Spaningsarbetet försvårades av att offren syntes så totalt slumpmässiga.

Blue CapriceAtt det är John och Lee som i slutänden ska bli dessa förövare är ingen större hemlighet eftersom Blue Caprices förtexter rullar mot en bakgrund av autentiska nyhetsutsändningar och larmcentralssamtal.

Just att inleda med det lika oundvikliga som tragiska slutet känns som en väl beprövad BOATS-teknik. Tanken är väl att få publiken med en gång engagerad och nyfiken på att få veta vilka händelser som ledde fram till våldsamheterna. Men även beprövade tekniker måste användas med ett visst mått av finess och det saknas tyvärr i Blue Caprice. För när filmen är i full rullning bryr man sig ändå märkligt lite om både John och Lee.

Att det förhållandevis långsamt blir uppenbart att John inte bara är en vanlig farsa som vill ha en bättre relation med sina barn, utan komplett paranoiagalen, funkade riktigt bra. Däremot blir steget från att vilja hämnas på de individer som enligt honom gjort hans familj illa, till att vilja skapa total anarki och kaos i hela samhällsapparaten överrumplande hastigt.

Efter att ha läst på lite om dådet tycker jag att manusförfattaren R.F.I. Porto faktiskt gjort ett bra jobb med att sovra i John Allen Muhammeds alla galenskaper. Men som vanligt med BOATS kan man förstås med facit i hand fundera på om det kanske hade varit till hjälp att veta att Muhammed 1987 hade gått med i Nation of Islam och ändrat sitt efternamn eftersom mycket av det reella bevismaterialet bland annat refererade till ett ”Jihad” mot USA.

Problemet är nog i alla fall till viss del att vi har sett paranoiathrillers förut, varav åtminstone ett par varit avsevärt bättre i utförandet, exempelvis The Assassination of Richard Nixon. Å ena sidan blir berättandet väl fragmenterat när Blue Caprice väl kommer till själva attackerna, å den andra känns det faktiskt rätt skönt att ha sluppit detaljerade beskrivningar av exempelvis alla de gånger som John och Lee stoppades av polisen för att strax släppas igen. Blue Caprice innehåller för mycket av drama för att bli en bra thriller och för mycket av thriller för att bli ett fungerande drama. Den övertydliga musiken (av Sarah Neufeld och Colin Stetson) signalerar ofta thriller medan symboliskt (dock oklart symbol för vad) vajande flaggor säger drama.

Förhållandet mellan John och Lee förblir märkligt filmen igenom, men samtidigt måste jag erkänna att Greys Anatomy-veteranen Isaiah Washington faktiskt gör en bra insats som John. Tequan Richmonds Lee är mer svårbedömd, bland annat eftersom han inte säger särskilt mycket och man inte alltid blir klar över varför karaktären agerar som han gör.

Det känns som att Blue Caprice innehåller fröet till en bra film, men att det inte fick chans att fullt ut grodda och slå rot.

Naturligtvis är det fler som passade på att pricka festivalfilmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser