Filmspanarnaalt. titel: Tom at the Farm

I Priscilla inser de tre queera huvudpersonerna att även om storstaden ibland kan kännas överjävlig länder den ändå någon form av skydd och trygget, jämfört med den inskränkta bonnvischan. Det är kanske någon som Tom borde ha haft i åtanke när han far iväg från Montreal och jobbet på reklambyrån för att bevista pojkvännen Guillaumes begravning.

SFF picFör ute på bonnlandet vet nämligen inte mamma Agathe om att hennes som var bög och Tom tvingas låtsas att han bara var en vanlig kompis. Brodern Francis är dock mer medveten om Guillaumes läggning men vill att Tom fortsätter med charaderna för moderns skull. Skulle Tom ha några invändningar tvekar Francis inte att backa upp sina krav med lite fysisk handlingskraft.

Kanadensiske Xavier Dolan (namnet ska uttalas à la français gissar jag) ska tydligen vara ett slags cineastiskt wunderkind (två filmer av fyra utvalda till Un Certain Regard i Cannes och denna till Venedigs filmfestival, vilket väl får ses som fullt godkänt för en kille född ’89) och regisserar här sig själv som Tom. Den blekslingade och skinnjacksbeklädde huvudpersonen gör att jag undrar lite om hans förnamn verkligen bara är en slump. Det luktar lite för mycket Tom of Finland för det.

Tom at the FarmFörst som sist var Tom à la ferme en skum film. Jag kommer inte underfund med varken Tom eller Francis eller den underliga symbios som männen utvecklar. Det blir ett slags egendomligt hatkärleksförhållande där Francis ena sekunden ger Tom ett rejält kokstryk i det leriga majsfältet, för att i nästa stund föra broderns partner i en märkligt ömsint tango. Där Tom tycks sällsamt attraherad av sin mobbare, fantiserar om att köpa honom dyrbar jordbruksutrustning, samtidigt som han i alla fall på ytan letar efter ett sätt att ta sig därifrån.

Filmen har drag av både thriller och komedi (eller i alla fall humor) och det finns en hel del enskilda element som jag gillar med den. Hur Tom vid köksbordet kan berätta för Agathe precis vad han kände för hennes döde son, men förklätt som ord från den fiktiva flickvännen Sarah. Dolans kameraöga, både i det lilla när Tom kliver in genom husets dörr som om han kliver igenom helvetets portar och samtidigt går rakt in i kameran och det stora med den ensliga landsvägens som kantas av evigt ensliga linjärt plöjda åkrar. Agathes intensivt både rörande och skrämmande raseriutbrott som fokuserar på Lise Roys upprörda ansikte.

Men på det hela taget har jag svårt att släppa min ”Varför?”-snuttefilt, vilket gör att jag hela tiden befinner mig på en viss distans från Tom.

Tom à la ferme blev festivalens officiella filmspanarfilm och eftersom jag var tvungen att vika av mot ett tåg direkt efter visningen är jag extremt nyfiken på vad de andra tyckte om filmen och Dolans eventuella geni-status:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Except Fear