Ett lite annorlunda Filmspanartema den här gången, men fantastiskt underhållande. Var och en fick vi oss tilldelande en person som skulle försöka utmana våra inrutade smaker, testa våra gränser. Kort sagt beordra oss att se en film som man annars sannolikt aldrig skulle ha gett sig på.
Kinden brände av örfilen och handsken var kastad. Utmanaren hade gett sig tillkänna och för mein herr Filmitch var mitt gnäll över demonregissören Werner Herzog (hans Nosferatu var iofs ok, men däremot Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Rescue Dawn…) tillräckligt välkänt för att han skulle tycka att jag borde testa dokumentären Grizzly Man. Självklart hade herr Filmitch själv redan sett och gillat filmen (detsamma gäller Jojjenito, Henke och Movies-Noir).
Lite av en fegisutmaning blev det kanske eftersom jag efter mina misslyckade Herzogkonfrontationer i alla fall tänkt tanken att jag kanske borde försöka mig på någon av hans dokumentärer innan jag avfärdar den gode Herzog totalt. En man som har tillräckligt med självdistansför att ställa upp som röstskådis i The Simpsons kan ju inte vara helt igenom usel.
I Grizzly Man har Herzog tagit fasta på det material som efterlämnades av idealisten (alternativt galningen, take your pick) Timothy Treadwell (född Dexter) under de sommarhalvår han levde i Katmais nationalpark i Alaska. Timothy såg det som sin livsuppgift att skydda grizzlybjörnarna (brunbjörnsunderarten Ursus arctos horribilis) som levde där men han gjorde det på sitt eget lilla vis.
Han kände ett stort behov av att inte bara iaktta dem (och andra djur i parken), utan också interagera med dem. Hans föreställning om att han var björnarnas ende beskyddare ledde till att han ofta trotsade förbudet om att tälta mer än en vecka på ett och samma ställe och förbudet för människor att gå närmare björnarna än 100 meter var aldrig ens aktuellt.
Istället smyger han med sin filmkamera så nära det bara går och björnarna (särskilt de yngre) är förstås också ibland nyfikna och med på leken. Inte sällan sticker Timothy fram ett pekfinger i sin egen kamerabild för att peta på en björnnos eller ett rävöra.
Men självklart är det inte bara Timothys björnliv som gjort honom till världskändis och som fått Werner Herzog att intressera sig. I slutet av sin 13:e sommar, 2003, hittades Timothy och hans dåvarande sällskap, Amie Huguenard, dödade och delvis uppätna av en eller flera björnar.
Herzog har använt sig av klassisk dokumentärfilmsteknik och försöker rekonstruera Timothy och Amies sista dagar, hur de dog och hur de upptäcktes. Han intervjuar familj och vänner samt rättsläkare och piloten som oftast flög Timothy ut till nationalparken.
Men även om han gör just den biten kompetent nog, är den främsta styrkan med Grizzly Man Timothys eget filmmaterial. Grejen är att den före detta skådespelaren (även om det verkar tveksamt om han någonsin hade en enda ”riktig” roll) var nästan lika förtjust i att ställa sig själv framför kameran som att filma sina björnkompisar.
Genom de här bitarna växer ett fascinerande porträtt fram av en man som åtminstone i perioder inte verkar må toppenbra. Han tycks ha varit bipolär men valt att inte medicinera, han behövde ”the highs and the lows”. En del av filmmaterialet visar hur Timothy försöker spela in någon form av ”vanlig” naturfilm: han antingen knäböjer i bild för att berätta vad det är vi just sett eller ska få se eller gör små rusher uppför slänter. Allt medan han testar vilka snusnäsdukar som ser bäst ut på den blonda kalufsen (den cammo-färgade).
Här framträder ett överlagt arbete att skapa en slags vildmarkspersona, där bland annat betoningen på att han skulle vara helt ensam på sina expeditioner ledde till en hård bortredigering av de personer som då och då ändå följde med honom.
Men Timothy verkar också ha använt filmandet som en slags självterapi eller, om man är religiöst lagd, bikt. Därför finns också långa sekvenser med monologer om hur han haft problem med spriten eller hur mycket enklare (sex)livet skulle ha varit om han bara hade varit gay. Till de mer oroande hör den maniska utläggningen när han ber etablissemanget dra åt helvete med förtärande bitterhet och ilska.
Oj, vilken positiv överraskning det här var! Nog för att jag hade hört många uppskattande ord om Grizzly Man, men det är ju trots allt Herzog vi pratar om… Jag förstår mycket väl att han blev ohjälpligt fascinerad av Timothy, en man som tycktes vilja lösgöra sig från civilisationen för att ta steget in i en annan värld. Timothy är aldrig särskilt tydlig med exakt varför han känner sig så dragen till just Alaskas grizzlybjörnar, men med tanke på hans tidigare problem kan man kanske anta att det för honom tycks finnas en enkelhet och rakhet i naturen som är svår att komma runt med vackra ord.
Mycket av det som visas upp är Timothys egna ord, men hans handlingar får ändå nyanser från ett par håll. Särskilt gillade jag museiintendenten Sven Haakanson som påpekade att Timothys beteende inte bara kunde vara farligt för hans älskade björnar eftersom det lärde dem att människor inte är något att frukta. Det kunde också uppfattas som stötande för Aglegmuit-stammen som levt i den här naturen i 7 000 år. De hade alltid upprätthållit den mentala gräns som Timothy nu jobbade hårt för att överskrida.
Det är alltså Timothys dubbelhet som gör honom så fängslande. Som dokumentärfilm finns flera goda sidor hos Grizzly Man, jag gillar verkligen att Herzog själv är närvarande men alltid gör det tydligt att det är hans egna reaktioner inför materialet och händelserna som vi får ta del av. Blandningen mellan Timothys egen röst genom filmer och dagboksanteckningar och Herzogs efterkonstruktioner är välavvägd och regissörens försök att komma underfund med vem Timothy Treadwell egentligen var skapar en naturlig spänning filmen igenom.
Men det finns ett par tillfällen när framställningen faktiskt blir exploaterande och Herzog tar över väl mycket, särskilt i förhållande till Timothys vän Jewel Palovak. Han lägger ord som ”Timothy’s widow” i munnen på henne. Överlämnandet av den dödes klocka känns oerhört arrangerat. Till en början är scenen där Herzog, sittandes mitt emot Jewel, lyssnar på ljudinspelningen från björnattacken både intensiv och rörande. Men stämningen förstörs av att han sedan i starka ordalag närmast beordrar henne att förstöra bandet eller i alla fall aldrig lyssna på det.
Grizzly Man är en mycket bra film – intressant, spännande, gripande, personlig. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur nöjd Timothy skulle ha varit med den eftersom Herzog i många avseenden är naturidealistens diametrala motsats. Timothy såg djur som i nära nog allt både bättre och mer fascinerande än människor. Herzog finner å sin sida enbart tjusning i människan. I björnens ögon ser regissören inget annat än ”the overwhelming indifference of nature”. Jag är inte säker på att han och Timothy skulle ha förstått varandra om de mötts i livet. Men kanske är det just därför Herzog är sällsynt väl skickad att göra den här filmen?
Så tack, Filmitch! Det här måste vi göra om!
Nu är jag extremt nyfiken på att se vilka utmaningar som de andra filmspanarna fått sig tilldelade, är inte du?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den? #1
Har du inte sett den? #2
Mode + Film
Moving Landscapes
Except Fear
Filmitch
Flmr
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord 
Härligt med en filmutmaning som gick hem! Bra val Filmitch, perfekt till en ”Herzog-gnällare” och efter att ha läst din text Sofia så skulle även jag kunna tänka mig att se filmen, djurfilm eller ej 😉
Ja, trevligt att du gillade den! Trodde att du hade sett den här då den gick så pass utanför Herzog-stratosfären när den kom att alla möjliga och omöjliga såg den utan att ens veta att han låg bakom filmen. 🙂
Hade jag gissat så hade bag trott att du skulle ogilla filmen då 3 av 4 brukar distansera sig mot filmen genom att säga vilket galet jävla pucko Treadwell är, men jag tycker att filmen ger uttymme för empati och viss sympati för hans livsval. En intressant double feature tillsammans med Into The Wild också, i frågan om hur vi ska ställa oss till huvudkaraktärernas framställning och deras respektive livsval åt naturen framför samhället.
Angående scenen då Herzog nämner att den där personen ska förstöra dödsinspelningen så tror jag personligen att han säger det av högsta välmening då ett ältande och återuppspelande av en sådan händelse skulle kunna vara dedtruktivt förödande för en människa och oavsett om hon inte var så nära Treadwell eller ej så vill nog inte Herzog dra en egen slutsats om hennes eventuella distans till Treadwell och därför av gentlemannamässighet riktar det så som han gör som ren utgångspunkt.
Kanske kan man hoppas på renässans för den gode Herzog? 😉 Kanske ett Werner H tema till våren 😉
Kul att du gillade filmen 🙂 Det var precis samma sak som vi ogillade med historien. Herzog blir lite väl högtravande ibland men det är petitesser.
Except fear gör en intressant iakttagelse men jag vet inte varför man skulle distansera sig till filmen för att man tycker T.T är galen – vilket han är. Berättelser om galningar kan också vara intressanta.
Ang Into the wild är jag av samma åsikt men där är kanske huvudpersonen lite väl naiv istället för galen.
Jag gillar också Grizzly Man. En båda stark, rolig och bra dokumentär av Herzog. 4/5 på den. Han kan vara lite ojämn, men hans dokumentärer är ofta bra.
Kan tipsa om hans Little Dieter Needs to Fly som också är en klart bra dokumentär med en fascinerande huvudperson.
Jag älskar den här filmen! Den är så full av bra, citatvänliga formuleringar av Herzog. Och jag gillar hans skeptiska men ändå inte ryggmärgsmässigt fördömande attityd. Han känns balanserad och nyfiken.
Till skillnad från dig så tyckte jag att den där lyssna-på-dödsscenen-biten var väldigt bra. Den kändes så ärlig och berörde mig mycket. Det blev så tydligt för mig att det här faktiskt är på riktigt, och att det finns mycket smärta och svärta i de här människornas levnadsöden.
@Fiffi: Absolut, jag kunde inte vara mer nöjd med mitt utmaningsval! Och kul att du gillar texten, men trots björnnärvaron skulle jag nog säga att Grizzly Man är mer av en människofilm än en djurfilm 😉
@Except Fear: Jag tror att om Treadwell hade fått leva och gjort sin egen film, hade jag nog enbart avfärdat honom och slutprodukten. Men det är ju i kollisionen mellan Herzogs frågor och Treadwells utsagor som det intressanta uppstår. Tyckte klart bättre om Grizzly Man än Into the Wild. Jag har inga problem med att förstå _varför_ Herzog råder Jewel som han gör, men problemet blir att han där så tydligt frångår att vara en mer opartisk iakttagare och dokumenterare.
@Filmitch: Haha, nu ska vi kanske ta det lilla lugna 😉 Men jag känner mig definitivt sugen på hans andra dokumentärer kan jag säga. Vad gäller Into the Wild, se ovan.
@Movies-Noir: Ja, jag blev faktiskt lite nyfiken på den i samband med Rescue Dawn just eftersom jag inte gillade spelfilmsresultatet särskilt mycket.
@Jessica: Absolut, jag hade en massa anteckningar med olika citat både från Herzog och Treadwell. Grejen är att jag också tyckte lyssningsscenen var jättebra ända tills dess att Herzog talar om för Jewel vad hon ska göra med bandet. Jag tyckte han tog sig för stora friheter där.
Ännu en film vi är obehagligt eniga kring! 😉 Jag håller med dig i precis allt du skriver. Grizzly Man har jag sett två gånger och den har drabbat mig väldigt hårt båda gångerna, men jag vet inte riktigt varför. Blev otroligt sorgsen båda gångerna.
@BRC: Och jag som tycker enighet är så behagligt 🙂 Det _är_ en lite sorgsen film, både med avseende på Treadwells död, men också den känsla som Herzog ingjuter i filmen.
Kul!
Den här rackarn har legat rätt länge i hyllan hos mig.
Tack vare dina tankar kom den nu upp ett par snäpp på listan!
Minsann! 🙂
@Steffo: Ja, har du den så lättillgänglig tycker jag definitvt att den är värd ett försök.
Riktigt kul att Filmitch träffade rätt. Kollade igenom min korta recension och efterföljande kommentarer och såg då att jag skrivit att jag faktiskt bara sett en enda Herzog, och det är fortfarande sant. 🙂
Som jag har förstått det så är Herzog ofta väldigt närvarande i sina dokumentärer. I Grizzly Man är det kanske lite nedtonat men att du gillade när han tog plats kanske ger en hint om att hans andra dokumentärer inte är din grej. Men jag kan ha fel. Jag har ju bara sett Grizzly Man. 😉
@Jojjenito: Herzogs närvaro var lite dubbel — jag gillade att han var tydlig med sina egna reflektioner men när han tog över sas framför kameran störde det mer. Men jag är helt klart sugen på fler Herzog-dokusar. Och först nu kollade jag på Wikipedia — trodde att det bara handlade om en tre-fyra filmer till… Men karln har ju för fasen gjort över tjugo stycken! Där ser man…
@Sofia: Ah, då förstår jag. Ja, det är en skillnad där.
Som jag förstått det så är ju hans spelfilmer nästan dokumentärer i sig. T ex den där om båten i djungeln, det blev väl nästan en dokumentär om en filminspelning… Säger alltså jag som inte sett en enda förutom Grizzly Man. 😉
@Jojjenito: Nja, Fitzcarraldo är en ”riktig” film även om den väl ska föreställa en BOATS. Däremot har just den helvetesinspelningen figurerat i olika dokumentärer, både Herzogs egna och minst en till.
@Sofia: Jo, jag vet att det är en ”riktig” film. Jag menar mer att Herzog filmar även sina ”riktiga” filmer i en dokumentär stil. Har hört att under båtfilmen i djungeln (som ju då är en BOATS, ehe) så hade skådisarna det inte helt lätt i leran och det blev en del av filmen. Filmen och filminspelningen flöt ihop mer än normalt.
@Jojjenito: Aha, du menar så… Tja, det är mycket möjligt att han gillar att försätta sina skådisar i skiten. Om inte annat verkar han inte vara särskilt förtjust i studioinspelningar 😉