Before Midnight (2013)

Before MidnightDet har gått nio år sedan vi lämnade Jesse och Celine i Celines parisiska lägenhet. Hon sjöng Nina Simone för honom. Han tycktes vara rätt inställd på att missa sin flight tillbaka till staterna och familjen. Fansen har varit på helspänn, hur gick det egentligen?! Och äntligen har Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpy gjort gemensam sak och gått undrarna till mötes.

Till viss del borde samma fans bli mer än nöjda. En inledning där Jesse eskorterar sin son till ett grekiskt flyg tillbaka till staterna ger förstås med en gång vid handen att han förlöpte från både fru och barn. För att skaffa sig ny fru och barn. Japp, boys and girls, Celine och Jesse är numera inte bara tillsammans, de har också ett par bedårande guldlockiga flickebarn. Slutet gott, allting gott, snipp, snapp snut så var sagan slut! Eller?

Nå, så lätt slipper givetvis varken publiken eller Jesse och Celine undan. Deras förhållande kan den här gången tyckas vara stabilare än i de andra filmerna men samtidigt finns det helt nya komplikationer. Inte minst i form av sonen Hank och Jesses ex, vilken inte verkar ha hanterat uppbrottet särskilt väl, men det finns förstås också gott av vardags- och parlivets ständiga kompromissande.

I Before Sunrise handlade det mycket om vad Celine och Jesse ville göra med sina respektive liv när de var ganska unga och allt fortfarande låg framför dem. Nio år senare hade de i Before Sunset kommit en bit på väg och filmen handlade minst lika mycket om ett utforskande av relationen dem emellan, deras respektive arbetssituationer och i slutänden också om det faktum att Jesse faktiskt redan var upptagen. Ytterligare nio år senare bjuder Before Midnight förvisso på en formellt sett relationsmässig stabilitet men samtidigt också på alla de klassiska familjeproblemen; hur passionen har gått ur förhållandet och man ständigt är nere och grottar i vardagligheter som barn och vem som ska göra middag.

Allt eftersom kvällen förlöper ges vi anledning att undra hur den där stabiliteten egentligen mår. Ibland måste situationer lösas genom att en får företräde framför den andre, men den här gången verkar ingen av uppvisa någon större benägenhet att kompromissa. Istället tycks de ha fastnat i en ond cirkel som går ut på att det inte bara förekommer missförstånd dem emellan, utan att de nästan med vilje missförstår varandra, bara för att kunna få häva ur sig lite av sin egen frustation.

Det borde för den uppmärksamme läsaren stå klart att jag inte tillhör Before-seriens och Celine/Jesses allra mest hängivna fans. I och med denna tredje del kan jag börja tycka att det hela är lite kul som filmexperiment betraktat eftersom skådespelarna åldras i samma takt som deras karaktärer.

I likhet med de tidigare filmerna kan jag också utan problem erkänna att jag är full av beundran inför Julie Delpy och Ethan Hawkes prestationer. Jag håller med om att det känns som om man träffar ett par gamla kompisar som faktiskt känt och levt med varandra i snart 20 år. Naturligheten och lättheten dem emellan blir inte minst tydlig i de två riktigt långa, oavbrutna tagningarna som förekommer i Before Midnight. Scenen i bilen på väg från flygplatsen är 14 minuter lång! Och allt är manusbaserat! Sjukt imponerande…

Problemet är väl att det är två gamla kompisar som jag faktiskt är så där måttligt intresserad av. Och eftersom jag är måttligt intresserad av just dem blir också Before Midnights relationssamtal ännu mindre engagerande än de mer teoretiska utbyten som förekom mellan Celine och Jesse anno ’95 och ’04.

Den teori som förekommer den här gången känns ibland lite halvunken eftersom den gärna rör ett särartstänkande som jag ärligt talat inte är så förtjust i. Kvinnor är omhändertagande och män är praktegon som tänker med kuken. Att kvinnor sedan exempelvis ofta blir de som i slutänden blir sittande med större delen av ansvaret för familj och barn är inte riktigt samma sak.

I ett sådant genus-sammanhang blir det i och för sig lite småkul att pressmaterialet innehåller drygt 20 cm text om Ethan Hawke men bara ungefär 12 om Julie Delpy. Å andra sidan får stackars Richard Linklater nöja sig med fyra futtiga centimetrar så man kanske inte ska dra allt för stora växlar på det hela?

Before Midnight innehåller inte bara ett, utan flera avslut. Jesse säger farväl till sonen Hank på flygplatsen och det är familjens sista dag i Grekland. Men innebär samtalen också ett avslut för Jesse och Celine? Only time will tell, om ytterligare nio år har vi kanske en Before the Early Bird Special?

Malmö filmdagar-picFlera av oss som var med nere i Malmö valde att se Before Midnight.Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

6 reaktioner till “Before Midnight (2013)”

  1. Intressanta tankar om filmen. Klart vi hoppas på ännu en film om nio år. Jag håller med om att filmexperimentet är kul.

    Du uppehåller dig lite om genusperspektivet mot slutet av din text. Vad tyckte du om att de vänt på rollerna jämfört med de klassiska? Det är Celine som gör karriär och blockerar den andre parten ska kunna bo närmare sitt barn. Det är Celines jobb och preferenser som gjort att de bor i Paris. De är hon som har ett 9-5 jobb. Det är hennes karriärsval som diskuteras i bilen. Hennes kollega som är bra eller dålig, eller var det chefen? Vänd på allt detta och hela filmen får en annan prägel kanske?
    Var fick du känslan ifrån att kvinnan var omhändertagande och mannen bara tänkte med snoppen? I denna film var det väl om något snarare tvärtom?

  2. Håller med om det du säger om ”teorin”. (Linklater brukar väl nästan alltid låta någon av sina karaktärer, eller han själv i ”Slacker”, presentera någon sådan.) Det blir liksom lite tjatigt att nästan varje del av dialogen ska handla om att kvinnor gör si och män gör så.

    Annars har jag nog gillat paret lite mer än du gjort, även om jag egentligen mer tyckt om formen och stilen på de övriga filmerna än karaktärerna i sig.

  3. @Henke: Tack, kul att di gillade texten, jag våndades lite över den kan jag säga 😉 Inga invändningar mot att Celine framställs som en kvinna i karriären, och det är möjligt att det hade känts annorlunda om det hade varit Jesse med anställning och Celine med det friare arbetet. Jag upplevde att både samtalet runt matbordet och det senare mellan Celine och Jesse på hotellrummet cirkulerade kring det ”faktum” att kvinnor är mer omhändertagande, tyngs mer av sitt ansvar för hem och familj medan män är mer bekymmerslösa och mer egoistiska. Exempelvis historien om vad det första män och kvinnor frågar när de vaknar upp ur medvetslöshet.

    @Fiffi: Jag håller tummarna å dina vägnar 😀

    @Gustav: Åhå, annars brukar ju de som gillar filmerna primärt gilla just Jesse och Celine som karaktärer. Eller i alla fall tyckt de och deras dynamik varit fascinerande.

  4. Ja, jo, jag ogillar dem ju inte som karaktärer. Men framförallt i denna den tredje filmen kände jag att jag uppskattade formen (långa dialoger, inga distraktioner) mer än det de pratade om och uttryckte. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: