Special TopicsJag tror ni vet hur det känns. Man sätter sig ned vid matbordet, full av entusiasm och tillförsikt inför måltiden. Det bjuds på något som är obekant men som man ser fram emot att pröva. De första tuggorna slinker ned lätt och elegant, både magen och smaklökarna gillar det de får. Men anrättningen är mäktig och efter ett tag börjar man bli lite mätt. Då är tallriken fortfarande mer än halvfull och tuggorna växer obönhörligt i munnen när ätandet börjar anta mer av en kamp.

Man måste inte äta upp allt på tallriken (om man inte lagt för sig själv förstås, ögonen får inte vara hungrigare än magen, tänkpåbarneniBiafra) och jag inser givetvis att jag bara har mig själv att skylla för min terrierlika envishet att avsluta Marisha Pessls hyllade debut. Special Topics… är en sådan där nästan osannolik framgång, skriven av någon som inte är professionell författare och som på ett litet kick inte bara publicerades av Penguin och hamnade på New York Times bestsellerlista utan också av samma tidning blev utnämnd till skaparen av en av 2006 års tio bästa böcker. Kritiker och läsare världen över gjorde vågen inför den inte ens trettioåriga succéförfattarinnan (we hates her, precious…).

Men trots att jag som sagt inledningsvis blev lika tagen som de allra flesta andra över textens översvallande livfullhet lyckades inte Blue van Meers öden och äventyr i den lilla staden Stockton behålla sitt grepp om mig. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att bokens hela styrka ligger i dess stil. I Blues lagomt torrironiska ton och det i och för sig väldigt roliga och smarta upplägget med att skriva den som en lärobok, full med ordentligt sidhänvisande referenser till både verkliga och fiktiva verk. Den akademiska humorn med mer eller mindre hysteriska titlar vilka speglar händelseförloppet kan jag absolut uppskatta.

Men när jag tittar tillbaka på läsningen inser jag att Special Topics… nästan uteslutande är stil. Förvisso händer det Blue en hel del där i Stockton där hennes pappa för en gångs skull valt att slå ned bopålarna i ett helt år. Han föredrar helt klart att vara den förhållandevis stora fisken i den lilla akademiska dammen och flyttar därför från småstadscollege till småstadscollege, hela tiden med sin dotter i släptåg.

I Stockton kommer Blue i kontakt med läraren Hannah Schneider och gänget som allmänt kallas The Bluebloods. Baksidestexten försöker få en att tro att Special Topics… skulle handla om ett mysterium som Blue måste lösa. Att som genom blurben från Guardian försöka få läsaren att tro att boken skulle vara ett ”murder mystery” är nästintill falsk marknadsföring. För att ens komma fram till sagda mysterum måste man nämligen plöja nästan 350 av de 500 sidorna. Då har man å andra sidan blivit ordentligt bekant med både Blue och hennes rätt dryge pappa, samt den mer eller mindre skumma relationen som råder mellan läraren Hannah och hennes elever.

Och inte ens efter de där inledande 350 sidorna lyckas Pessl landa. Det hela mynnar ut i en högst otillfredsställande fisning som vare sig låter eller luktar utan bara…är. Möjligen skulle jag ha varit smart och gett upp om både Pessl och Blue. Då hade jag kanske åtminstone kunnat känna tillfredsställelse över stilen som på sina ställen var både briljant och förödande klurig. Nu kan jag i och för sig känna en viss tillfredsställelse över att ha avslutat vad jag företagit mig men å andra sidan har Special Topics… tappat alla form av attraktionskraft. Den har blivit den där lädertorra köttbiten som ligger och simmar i en halvt stelnad pöl av alldeles för flottig sås.

Annonser