En kvinnlig regent är en naturvidrig företeelse som går emot Guds vilja och upprör samhällsordningen. Mannen är normen och kvinnan skapades enkom i syfte att komplettera och underordna sig de manliga dygderna. Hon har varken förnuft eller moral nog att kontrollera sina begär och hennes av Gud givna roll är därför att lyda, tjäna och hjälpa mannen.
Men vad göra när ett arvkungarike saknar riktiga, manliga, ättlingar av rätt börd och ålder? Ibland har inget annat alternativ funnits än att (temporärt, givetvis) upphöja en kvinna till regent. Men hennes kvinnliga kön har därmed snarast utnyttjats som ett ytterligare bevis för den dynastiska varaktigheten och monarkins gudsnådeliga egenskaper. Om kunglig särart och börd kan åsidosätta naturordningen och placera en underlägsen kvinna på tronen är det i sanning mäktiga krafter man har att göra med.
Alla höll inte med om det. Den skotske reformatorn och puritanen John Knox skrev exempelvis pamfletten The First Blast of the Trumpet Against the Monstrous Regiment of Women. Antagligen tyckte han att det var ett ord i rättan tid eftersom skriften publicerades samma år som Elizabeth I intog den brittiska tronen 1558.
Storbritannien är som sagt en av de nationer där arvsrätten i nödfall försatte kvinnor i regerande ställning. Ett par av dem har gjort stora avtryck i historien och därför är det inte så konstigt att det gjorts filmer om dem. Inför detta filmspanartema (yin till förra månadens yang) har jag delat några timmar med Cate Blanchett som Elizabeth (1998), Emily Blunt som The Young Victoria (2009), Judi Dench som Mrs. Brown (1997) och Helen Mirren som The Queen (2006). Tanken var att dessa fyra drottningfilmer skulle säga något om vad en kvinnlig monark är eller bör vara.
Till att börja med kan man konstatera att alla filmerna har strikt individuella titlar, det är Drottningen som står i fokus. Detta trots att Mrs. Browns huvudperson egentligen är Billy Connollys skotske tjänare John Brown och att Helen Mirrens Elizabeth II måste dela scen med både prinsessan Diana och Michael Sheens premiärminister.
Men frågan är hur mycket individ en drottning egentligen kan vara. Gemensamt för alla fyra filmerna är betoningen på det publika, titeln, det kungliga, i motsats till det privata. Elizabeth Is rådgivare William Cecil försöker rodnande förklara för hennes spefulla hovdamer att ”Her majesty’s body and person is no longer her own property”. Elizabeth II konstaterar kort drygt fyrahundra år senare att hennes livsmotto ”Duty first, self second” kanske håller på att bli omodernt. Däremellan skapar Victorias personliga sorg efter maken Albert närmast en regeringskris eftersom hon avskärmar sig och familjen på Isle of Wight eller i Skottland.
En drottning ska främst tjäna sitt folk, inte sig själv. Elizabeth I underbygger denna kult när hon i filmens magnifika slut blir ”The Virgin Queen”, drottningen som inte behöver någon annan make än England. Frågan är dock om folket är villigt att acceptera hennes offer. Victoria tycks ha varit bra på regeringskriser eftersom hon redan innan Alberts död, i slutet av 1830-talet, gav upphov till ytterligare en, vilken fick det brittiska folket att vända sig emot henne. Denna konflikt tycks dock inte ha varit varken särskilt allvarlig eller långlivad när den ställs mot den svidande bitterhet som allmänheten uttrycker inför Elizabeth IIs agerande vid Dianas död. Mycket av den drottningens kamp kommer att handla om det moderna mot det traditionella, det blir folkets prinsessa mot den av Gud utsedda drottningen. Är kanske det tjugonde århundradets britter redo för en skilsmässa från sin uppoffrande monark?
Alla våra regenter har föga förvånande konflikter att lösa i sitt drottningskap. Elizabeth I pressas, i egenskap av kvinna, att gifta sig för sin fysiska och politiska överlevnad: ”Until you marry and produce an heir, you will find no security”. Emily Blunts Victoria ifrågasätts på grund av sin ungdom och Judi Denchs äldre version på grund av sin oförmåga att fungera utan sin regentmake. Och så Elizabeth II, som tvingas inse att tiden kanske har sprungit ifrån henne när allmänheten, inför ett enstaka dödsfall av en person som inte ens längre tillhör kungahuset, kräver samma publika uppvisning av känslor som tidigare endast ägnades världskrigsslut.
Två av våra drottningar är förhållandevis unga medan de andra två innehar betydligt mer erfarenhet och pondus. Kanske är det anledningen till att genusperspektivet, i den mån det finns ett, mest syns i Elizabeth och The Young Victoria? Jag tippar dock på att det snarare handlar om att Elizabeth I lever i ett 1500-tal som är betydligt mer misstänksamt mot kvinnor, för särskilt starkt är inte ifrågasättandet av Victorias kvinnlighet (däremot som sagt hennes ungdom).
Huruvida en kvinna kan regera lika bra som en man är nämligen ett tema som genomsyrar hela Elizabeth: ”…if I choose I may have the heart of a man”. Av andra maktmän får hon, likt en nutida högstadietjej, vänja sig vid att få epitetet ”hora” kastat mot sig från höger och vänster. I The Young Victoria handlar det istället mest om obehaget som skapas när Sir John Conroy går till handgripligheter för att tvinga dottern att utse sin mor till regent. Handgripligheter som sannolikt inte skulle ha förekommit om Victoria varit en 18-årig Victor.
Men det finns ju faktiskt fler kvinnor runtomkring en drottning även om majoriteten av de adelsmän, kyrkoprelater eller politiker hon måste hantera är män. Även här är det de två första filmerna, Elizabeth och The Young Victoria, som antyder att en drottnings hovdamer om inte annat kan bli viktiga brickor i det politiska spelet. Särskilt tydligt blir det förstås i samband med Victorias så kallade ”Bedchamber crisis”, där tillträdande Tory-premiärministern Robert Peel önskade att drottningen kanske också skulle kunna tänka sig att utnämna några hovdamer som inte tillhörde det motsatta Whig-partiet.
Men på det stora hela tvingas jag att konstatera att även om de fyra filmerna alla är både bra och intressanta som filmer betraktade, är det egentligen bara Elizabeth som på ett tydligt sätt artikulerade det aktuella temat. En drottning är tydligen fortfarande monark i första hand, kvinna först i andra.
Den eviga frågan är som vanligt inte ”att vara eller icke vara”, utan ”vad har de andra Filmspanarna hittat på?”
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Except Fear
Filmitch
Flmr
*Inspiration till inläggets titel och den inledande historiska bakgrunden är hämtad från avhandlingen Kungen är en kvinna: Retorik och praktik kring kvinnliga monarker under tidigmodern tid av Karin Tegenborg-Falkdalen
Rörliga bilder och tryckta ord 
Svar: något helt annat!
Bra text Sofia. Jag har inte sett en endaste av dina filmer, här har du två av mina minst uppskattade genrer BOATS och biografier…
Kul tema i temat och en intelligent infallsvinkel 🙂
Jag har sett alla fyra filmerna du skriver om och försöker minnas tillbaka. Kvinnlighet och att vara monark, det blir ju en annan sorts kvinnlighet. All denna makt, allt detta påpassande, det går ju inte att vara vare sig kvinnlig eller manlig egentligen, både kungar och drottningar får nånstans lägga bort en del av att vara _människa_ när dom hamnar i den där positionen. Dom blir galjonsfigurerer där känslor, relationer, normalt liv, den egna personligheten hamnar långt ner på viktighetsskalan.
Du satte inga betyg på filmerna?
Har sett tre av fyra och gillade alla lika mycket. Young Victoria är nog den jag gillade bäst då det var en mkt positiv överraskning.
Intressant att tema dels då åtminstone i västvärlden – där inställningen är/var att en kvinna inte klarar av jobbet. Vår egen kung var/är mkt missnöjd över att vi har kvinnlig tronföljd då han anser att ”det är ett för tung jobb för en kvinna att klara av” gör att man undrar lite över hans valspråk – för Sverige i tiden 😉
Mrs Brow är den film jag än inte sett men JD är med så tids nog.
@Henke: Omväxling förnöjer. Ouch, med de genrepreferenserna är det inte så mycket att snacka om… Men ska du testa någon av dem skulle jag antingen rekommendera Elizabeth eller The Queen. Fullkomligt magnifika rollprestationer i bägge! Cate B kanske till och med skulle kunna ta sig upp på din lista (ja, _så_ bra är hon)?
@Fiffi: Man tackar, man tackar… Det var väl ungefär min slutsats också, i de tre senare filmerna hade handlingen kunnat utspelas nästan likadant även om det hade handlat om en kung. Däremot funderade jag lite på om Elizabeth II blev hårdare dömd av britterna för sitt beteende än om det varit Philip som varit kung och bestämt hur man skulle bete sig. Betygen kommer tids nog, jag har sett till att kunna suga ut mesta möjliga ur detta tema…
@Filmitch: Absolut, jag funderade på att ta med den där famösa intervjun med knugen men tyckte att texten var lång nog som den var. Young Victoria är väldigt trevlig, men vid de här omtittarna kändes Emily B vääääldigt lättviktig jämfört med sina tre kollegor.
Smart vinkling! Och synnerligen intressant text! Efter att ha skådat de båda Elisabeth-filmerna för inte så länge sedan, har jag ju dem i ganska färskt minne och känner igen det där rabaldret med att en KVINNA gubevars skulle vara högsta hönset.
Mycket roande oro som utspelades hos den manliga ”maffian”… 😉
Tack för två filmtips! Jag hade inte hört talas om The Young Victoria eller Mrs. Brown. Dessutom fattade jag inte varför du inte skrev om Mrs. Brown… fram till att jag fattade att Mrs. Brown var Victoria.
Elisabeth tror jag är fantastisk med tanke på Cate eftersom jag nästan alltid tycker hon är bra, mycket bra.
@Steffo: Vad roligt att du tycker det. Ja, jag blev överraskad över hur tydligt det var i första filmen, det mindes jag faktiskt inte. Men det är bra och görs med en viss finess. Historiskt korrekt går ju dock att diskutera.
@Jojjenito: Much obliged, alltid roligt att kunna lyfta bra men lite mindre välkända filmer. Ah, det är problemet att skriva en sådan där text när man är så inne i det. Svårt att se alla obskyra referenser som är glasklara för en själv. Cate regerar 😉