I skydd av skuggornaHelene Tursten: I skydd av skuggorna (2012)

Irene Huss pular på inom Göteborgspolisen medan maken Krister tagit steget från kock till att bli restaurangägare. Men innan ”Gladys” hunnit öppna sina nya portar sprängs en bomb på parkeringen och attentatet tycks vara riktat mot restaurangen. Eller kanske dess förre ägare, vilken sade sig sälja etablissemanget på grund av spelskulder?

Ämnet för Helene Tursten den här gången är gäng, särskilt motorcykelburna sådana, och gängkrig. Som vanligt blir det personligt, men för ovanlighetens skulle blir det personligt relativt snabbt. Det är också rätt befriande att Tursten ser till att avpolletera större delen av familjen Huss till okänd ort så att Irene får jobba någorlunda i fred.

Men bortsett från det rullar I skydd av skuggorna på i lagomt maklig takt. Inte uppseendeväckande dåligt men heller inte mycket att hurra för. Gillar man Tursten och Irene Huss kommer man sannolikt inte att hitta särskilt mycket att klaga på. För min del var det en lagom distraktion till disk och dammsugning.

MirakelmannenJonas Moström: Mirakelmannen (2010)

Det lilla samhället Bråsjö är i gungning. Ortens mirakelman (bokstavligt talat) Chris Wirén har gått och drunknat efter en kvälls-fisketur och frågan är nu vad som kommer att hända med den berömda Symfonikliniken som på ett eller annat sätt försörjer stora delar av invånarna.

Johan Axberg hade kanske inte direkt längtat efter att återbesöka sitt barndoms Bråsjö, men när den gamle kompisen Mattias Molin hör av sig och vill berätta något om Chris död som kanske inte är lika olycksartad som den ser ut ger han sig av. Trots att han för tillfället är avstängd från tjänst och under utredning för misshandel hindrar det honom inte från att försöka rota i fallet. Något som lokala polisen Elin Forsgren inte uppskattar det minsta.

Tja, jag får väl skylla mig själv för jag visste ju redan på förhand att även den här boken skulle vara en dussindeckare och tyvärr inte ens en särskilt bra sådan. Jag förstår fortfarande inte varför Moström är så förtjust i att låta Johan Axbergs kärleksbekymmer ta sådant oproportionerligt stort utrymme, så intressanta är de faktiskt inte. Särskilt inte som det den här gången blir ökade problem genom att gamla flamman Carolina är tillbaka, samtidigt som Lotta ligger på om att de ska flytta ihop. Ytterligare bekymmer dyker dessutom upp eftersom Johan Axberg nu måste konfronteras med den morbror som en gång skickade iväg honom som pojke efter föräldrarnas död.

Överhuvudtaget känns Mirakelmannen rent plotmässigt rejält krystad. Givetvis är Eric Jensen på plats genom ett springvik på den lokala vårdcentralen och ingift släktskap med en av de personer som blir indragen i fallet. Och är det verkligen särskilt sannolikt att denne Chris Wirén skulle ge sig ut på en extremt sen fisketur efter en stor fest och till på köpet i oktober?

Dessutom har jag upptäckt ett av Moströms berättartekniska knep som jag stör mig något oerhört på. När folk tänker, låter han dem tänka i ett förstapersonsperspektiv. Det gör att alla tankegångar och övervägande låter onaturliga. Jämför själva ”Jag kunde inte låta Chris Wirén leva” med ”Han kunde inte låta Chris Wirén leva”.

Antagligen börjar jag bara bli less på Moström och hans stil, för jag tror inte att Mirakelmannen är särskilt mycket sämre än någon av Moströms andra böcker som jag har läst. Men nästa gång måste jag verkligen tänka till när jag står med en lättlånad Mp3-skiva i näven på biblioteket.

Vyssan lullCarin Gerhardsen: Vyssan Lull (2010)

Så. Ytterligare en av Sveriges otaliga deckarserier, den här gången med fokus på poliser som verkar i Hammarby. Ett par gamla rävar, en smart kriminaltekniker och ett par yngre förmågor som är välutrustade i mångfaldsperspektivet med avseende på kön och kulturell bakgrund.

I Vyssan Lull måste de ta sig an det obegripliga mordet på en kvinna och hennes två små barn, en liten familj som inte verkar ha gjort en fluga förnär. Saker och ting kompliceras av att kollegan Einar Eriksson plötsligt är försvunnen. Kan han till och med på något sätt vara inblandad i det bestialiska mordet?

Säga vad man vill, men Carin Gerhardsen backar inte för att krydda sin deckarhistoria med allsköns bråte från tidigare böcker som i Vyssan Lull blivit av mer personlig karaktär för de inblandade. Vi har våldtäkter, porrfilmer, otrohet och försvunna farmödrar.

Men när poliserna får vara poliser känner vi förstås igen vår svenska deckarstandardmall med vedervärdigt kaffe, otaliga personalmöten, lite kriminalteknisk jargong och hederligt fotarbete. Det ska dock erkännas att jag nog tycker att Gerhardsen slinker in i det övre mellanskiktet av svenskt deckarväsen, möjligen upptar hon det utrymme som tycks ha lämnats gapande tomt av exempelvis Anna Jansson och Liza Marklund.

Språk och karaktärsbeskrivningar är passabla och plotmakeriet likaså, om än något spretigt med alla bollar som hålls i luften. Vyssan Lull är i alla fall av en sådan kapacitet att jag skulle kunna tänka mig att pröva mer av Carin Gerhardsen om jag ramlar över henne.