Omtitten: The Killing of a Sacred Deer (2017)

Texten publicerades för första gången på bloggen i maj 2018.

***

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Snacka om film!-podden hade inte nog med fina saker att säga om greken Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Själv hade jag hittills inte bekantat mig med den egensinnige regissören, men nu var det alltså dags (stort tack till nämnda podd för lotteri-filmvinsten!). Djupt andetag, håll för näsan och ta klivet rakt ned i det Okända.

Det första jag noterar är att jag nog aldrig hade gissat att Colin Farrell skulle kunna uppnå nära nog Liam Neeson-pondus med en imponerande skäggväxt. Alltså, han känns verkligen inte som någon pojkspoling längre! Inte minst eftersom han här raskt kontrasteras mot landsmannen Barry Keoghans unge Martin. En kille som i sann Hollywood-anda sägs vara 16 år men mer liknar sina riktiga 25 (och har repliker som får honom att låta som 50). En person vars monotona röst och underliga konversation får mig att undra om det är meningen att jag ska uppfatta honom som lätt utvecklingsstörd?

Men antagligen inte eftersom detta med monoton och mer eller mindre känslolös leverans av repliker är något som hela casten i slutänden uppvisar. Vi kan få lite tårar här och var men annars är det som om vi får gissa oss till vilka känslor de olika personerna ska uppvisa utifrån det de säger eller gör.

Den märkliga titeln är inte så märklig när allt kommer omkring. Klart en grekisk regissör går tillbaka till den grekiska mytologin. Själv hade jag kanske till och med förväntat mig en livs levande hjort, gudinnan Artemis heliga djur, men riktigt så bokstavlig är förstås inte Lanthimos. Däremot kommer The Killing… förstås handla om sonande av skuld och offer – vilket pris kommer Steven i slutänden att behöva betala för sin del i Martins fars död? Och vem kommer att tvinga fram betalningen – Martin eller Stevens eget dåliga samvete? Är det kanske till och med så att vi ska se Martin som en osedvanligt fysisk och påtaglig manifestation av det som plågar Steven, den ofelbare kirurgen?

Alltså, jag vet inte jag… The Killing… benämns som “psychological horror” och tilldelas genrer som ”mystery” och ”thriller”. För min del blir filmen aldrig mer än ett svalt och lågintensivt drama. När jag känner att jag verkligen börjat tröttna tar historien förvisso en intressant vändning men det är inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt fascinerad. När The Killing… rullat på i ungefär 100 minuter måste jag kolla klockan för att se om det inte i själva verket gått 200. Upplägget eller premissen är intressant men kommer aldrig till skott (heh… You’ll see…).

Möjligen är det också så att jag, som ofta har svårt att engagera mig känslomässigt i filmer, måste ha betydligt mer draghjälp i det avseendet än vad Lanthimos ger? Som sagt, jag har inga problem att förstå eller tolka den känslolösa leveransen som avsiktlig, men den gör det knappast lättare för mig som tittare att ge mig hän i filmupplevelsen. Uttryckslösa röster och ännu mer uttryckslösa ansikten just doesn’t do it for me. Vad de gör är snarare att placera The Killing… farligt nära ”pretto”-gränslandet i mina ögon.

Jag varken förstår eller blir fascinerad av The Killing… med sina underligt gränslösa konversationer (filmens kallprat på galamiddagar är av typen: ”Our daughter just started menstruating”), dottern Kims svaga ”sång” (Idol-auditions ain’t got nothin’ on her!) och prat om mp3-spelare i en värld som samtidigt är utrustad med smart phones. Däremot blir jag av någon, närmast pervers, anledning nyfiken på vad Lars von Trier hade kunnat göra med det hela.

Men absolut, vet du med dig att du gillar känslokalla prestationer och halvkvädna visor, då ska du inte vänta en endaste minut med att se The Killing of a Sacred Deer. Have fun!

Några som åtminstone hade roligare än jag framför The Killing…
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir

Omtitt 2024

Med några fler Lanthimos innanför västen (Dogtooth, The Lobster, The Favourite och Poor Things) tänkte jag (möjligen övermodigt) att jag kanske kunde hitta en ny uppskattning för The Killing… Kanske hade jag äntligen knäckt Lanthimos-nöten och skulle förstå varför detta kallas för ”one of the best horror movies of the year”.

Men nej. Eller kanske, nja. För jag tycker nog att jag bättre kan uppskatta allting runtomkring; kameraarbetet och den visuella ambitionen. Grundhistorien om skuld och återbetalning. Men jag stör mig fortfarande alldeles för mycket på:

1. Sättet alla pratar på. De snubblar över orden, som om de är mer fokuserade på att komma till slutet på meningen än vad de egentligen vill säga. Plus allas nollställda ansikten när de säger vad som nu måste sägas (hata deadpan!). Det hade sannolikt fungerat i någon av Lanthimos mer skruvade miljöer, men Cincinnati och sjukhuset är alldeles för vardagligt för att detta inte ska bli grus i maskineriet.
2. Barry Keoghan. Jag ber om ursäkt, men jag fixar bara inte vare sig rollfiguren eller skådisen. Jag vidhåller att det i mina ögon framstår som om Martin har en lätt intellektuell funktionsnedsättning, medan alla andra bemöter honom som om han inte har det.

Så fortfarande min sämsta Lanthimos, men hantverket är som sagt tillräckligt bra för att mitt gamla betyg känns väl snålt.