The Lobster (2015)

Tänk på alla romcoms där singelhuvudpersonen kan känna sig lite upprörd, förnärmad, kränkt. Kanske till och med diskriminerad i en värld som propagerar tvåsamhet. Vem är du om du spenderar Alla hjärtans dag eller Nyårsafton helt solo? I en äldre romcom hittar vår singelhuvudperson självklart en partner innan filmen är till ända. I en lite modernare variant kan det däremot visa sig att man, mot all förmodan, kan vara precis lika lycklig utan en stadig partner.

Lita då på en regissör som grekiske Yorgos Lanthimos att, tillsammans med medmanusförfattaren Efthimis Filippou, drar det hela ett par snäpp längre. I världen som är The Lobster känns det inte bara som singlar blir diskriminerade. Oh nej, i samma sekund som någon blir singel vallas denne till en institution där matsalen är uppdelad mellan par och singlar och där tennisbanorna enkom får användas av de som hittat varandra.

På denna institution har sedan singlarna ett begränsat antal dagar på sig att bli ihop med någon annan för att leva lyckliga i alla sina dagar. Men det går inte att hugga första bästa du ser i lobbyn. På samma sätt som giraffer och flodhästar lever för sig gäller det att hitta någon du är kompatibel med – någon som delar ditt karakteristiska drag. Och då snackar vi inte ”humor” eller ”solidaritet”, här gäller det att vara mer specifik än så.

Vilket innebär att när David i början av The Lobster blir dumpad av sin närsynta partner för en annan närsynt man måste han i sin tur hitta en närsynt kvinna på det ensligt belägna ”hotellet”, vilket inte ska visa sig vara det allra enklaste. Men med en samhällsnorm som proklamerar tvåsamhet finns det förstås också en motståndsrörelse bestående av ”loners” ute i skogarna. Kommer David att känna sig mer hemma hos dem?

The Killing of a Sacred Deer gjorde mig rejält avogt inställd till Yorgos Lanthimos – obegriplig surrealism, en massa nollställda skådisar och en urblekt färgskala. Men sedan räckte det med en titt på The Favourite för att inse att avfärdandet varit förhastat och därför vågade jag mig på The Lobster.

På ytan är varningstecknen mångahanda, samma nollställda skådisar och urblekta färgskala som i The Killing… Men den här gången åtföljs denna yta som synes av en tillräckligt skruvad värld och historia för att jag ska köpa det. När både tvåsamhet och singelskap synes lika förljuget, men där du är så illa tvungen att välja något av det, känns det som en naturlig reaktion att agera nollställt. Allt går ju ändå bara ut på att hitta en partner som har lika snyggt hår eller samma tendens till näsblod som du.

Min enda egentliga invändning mot Lanthimos poäng med The Lobster är att den ju blir riktigt deprimerande, alternativt cynisk. Jag uppfattar att han vill hävda att i princip alla människors mest grundläggande drag är egoism. Vilket per definition gör oss inkapabla till vare sig sann tvåsamhet eller tillfredsställt singelskap. Dock får vi med oss ett öppet slut som eventuellt vill antyda att det kan finnas undantag till denna dystra regel.

The Lobster är en film som lyfter förutsättningarna för mänskliga relationer på ett absurt, men ofta väldigt roligt, sätt. Sannolikt för att det finns något genuint tragikomiskt i byråkratiserad surrealism (Lex Brazil). Hur kan man inte skratta åt ett samhälle som mer eller mindre lagstadgat att om par inte kan komma överens blir de tilldelade barn ety barn brukar lösa de flesta konflikter? Eller en grupp loners vars danskvällar går ut på att alla dansar för sig själva till ”elektronisk musik”?

I det perspektivet är den nästan lite synd att Lanthimos inte kunnat hålla sig från att göra sin historia ännu mer surrealistisk, eftersom den där sista skruven av naturliga skäl tenderar till att dra uppmärksamheten från huvudpoängen. Såklart att det är svårt att inte presentera The Lobster som en film om en man som kommer att bli förvandlad till en hummer om han inte hittar en partner. Det är nämligen ”straffet” för att vara singel (alltså att förvandlas till ett djur som man själv väljer) om man inte istället flyr och sällar sig till enstöringarna i skogen.

Det hade ju nämligen funkat precis lika bra för den historia som Lanthimos vill berätta om singlarna helt enkelt blivit avrättad istället. Men då hade regissören förstås inte kunnat låta en shetlandsponny eller en kamel oväntat komma knallandes in i bild. Surreal to the max, y’all!

Ställningen är alltså numera 2-1 när det gäller Lanthimos filmer. The Favourite är kanske mer av en upplevelse med sitt ohejdade överdåd men The Lobster fick mig att både skratta och tänka till.