La sindrome di Stendhal (1996)

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Vid ett besök i Florens-kyrkan Santa Croce i början av 1800-talet blev författaren Marie-Henri Beyle, mer känd under pseudonymen Stendahl, fullkomligt överväldigad av känslor inför överflödet av kulturkändisar som Machiavelli, Michelangelo och Galilei. Han hamnade i ett slags extas-tillstånd och han var inte den siste. I slutet av 1980-talet tyckte sig läkaren Graziella Magherini, verksam i Florens, ha tillräckligt på fötterna för att publicera en slags diagnos som hon kallade ”Stendahlsyndromet”. Alltså personer som just i Florens blir svimfärdiga av frossandet i klassisk renässanskonst.

Den behöver kanske inte sägas att denna ”diagnos” knappast betraktas som en acceptabel psykisk åkomma. Men det är förstås inget som polisen Anna Manni reflekterar över när hon rasar ihop inför konst-överdådet på Uffizierna. Hon ser sig kliva in i ett av konstverken (De val van Icarus av Pieter Bruegel d.ä.) där hon tungkysser en fisk på havets botten innan hon vaknar till liv igen. Tillbaka på museigolvet har hon inget minne av vem hon är eller vad hon gör i Florens.

En vänlig man vid namn Alfredo hjälper henne på fötter igen och i sin handväska hittar hon lämpligt nog en hotellnyckel. Efter ännu en konsthallis på sitt hotellrum är hon på det klara med att hon är Anna Manni, Rom-polis som åkt till Florens på jakt efter en fruktad våldtäktsman.

Och efter den insikten, vem dyker inte upp som genom ett synnerligen märkligt trollslag?! Jomen, den snälle Alfredo vilken givetvis visar sig vara just den brottsling hon är på jakt efter. Exakt hur han lyckas ta sig in på hennes rum och sedan dessutom tvinga henne att se på hur han våldtar och dödar en helt annan kvinna förblir något oklart för både Anna och oss tittare. Huvudsaken är emellertid att hon lyckas fly och återvänder till Rom där polischefen beordrar henne att ta tjänstledigt och träffa en psykolog.

Psykologen identifierar hennes museikollaps som Stendahlsyndromet och får henne att prata om sina känslor efter våldtäkten. Anna mår väl inte så där himla bra, kan vi sammanfatta det med. Hon är livrädd för att Alfredo ska söka upp och attackera henne igen, samtidigt som hon på något sätt känner sig besatt av mördarens ande. En mördare som ska komma att skörda fler offer.

Alltså, ska vi ta och slita fram frågan man inte kan låta bli att mecka runt med på samma sätt som Alfredo verkar gilla att rulla runt rakblad på tungan och få den avklarad med en gång? Huvudrollen Anna Manni spelas i La sindrome di Stendhal av en viss (för skräckfans välkänd) Asia Argento. Här har vi alltså en regissör som inte har några som helst problem att casta sin 21-åriga dotter i rollen som ett (relativt grafiskt uppenbart) våldtäktsoffer. Och…jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den vetskapen…så…moving on.

Jag ska verkligen inte hävda att Argentos tidigare filmer varit under av logisk konsekvens men då har helheten varit tillräckligt snygg eller suggestiv för att jag ändå inte skulle tänka på det allt för mycket. Här har han dock tappat den förlåtande helheten och kvar står jag med blott ett par snygga detaljer och scener i en krampaktigt knuten näve.

Jag vill påstå att Argento inte följer någon av de trådar som han börjar nysta upp fullt ut. Annas Stendhalsyndrom synes förekomma sporadiskt och heller inte vara beroende av vare sig Florens som plats eller om konstverket är ett original eller inte. Det är också oklart om tavlorna hon själv målar faller inom den här ramen (heh…) eller inte och hur hennes ”åkomma” eventuellt kan kopplas till det faktum att hennes mamma var konstnär. Plötsligt förklarar hon sig själv frisk och börjar tapetsera sin lägenhet med klassiska konstaffischer så att den ser ut som ett pretentiöst studentrum. Samt skaffar sig en fruktansvärt ful blond femme fatal-peruk.

Den förmodade besattheten av Alfredos ande fasas liksom ut i ingenting för att sedan inte återkomma. I alla fall inte som en slags övernaturlig del av Annas personlighet, vill man vara snäll kan man säga att det hela snarare övergår i frågan om exakt hur galen eller störd Anna har blivit tack vare sina upplevelser. I vanlig ordning synes mördaren, när så krävs för att föra historien framåt, inneha närmast övermänskliga krafter och förmågor.

Ibland glimtar det som sagt till av gamla Argento-takter men blodbestänkta och enorma gudahuvuden negeras tyvärr till stora delar exempelvis av det obegripliga valet att CGI:a en sömntabletts färd nedför Annas strupe. Alltså på insidan… Not a good idea, my dear Dario. Jag har dessutom en gnagande misstanke om att det inte kommer att dyka upp något som är bättre från Argento framöver. Trist… But we’ll always have Profondo rosso.

Fiffi hedrar fredagen med en film från ett sällan besökt filmland medan Filmitch presenterar ett mysterium som  vanligt.

Annons

9 reaktioner till “La sindrome di Stendhal (1996)”

  1. Låter lite besläktad med Inferno. Ron Howards Inferno alltså. Det finns något väldigt spännande med den där laddade renässanskonsten och -arkitekturen som fullkomligt dominerar Florens, men allt det tappas bort på vägen till filmduken.

  2. Se där, en Dan Brown-film som jag inte ens brytt mig om att se. Det måste ju finnas bra filmer som utspelas i Florens, men det är kanske inte staden som lämpar sig allra bästa för action/thrillers/skräck?

  3. A Room With a View har väl delar där i krokarna? Men då är det kanske mer baserat på Toscanas mysgeografi än Florens renässansmystik.

  4. Sant, den inleds ju där. Men som du säger, särskilt mycket mystik finns ju inte i Florenskulturen i det fallet. Snarare används den i humoristiskt syfte.

  5. Tea with Mussolini (Franco Zeffirelli 1999) utspelas mest i Florens, med Maggie Smith and Judi Dench. Maggie Smith fräser ”Oh I’m sorry, am I holding up the war?” åt en otålig italiensk fascist.

  6. @Fredrik: Se där ja, ytterligare ett Florens-tips. Men ganska långt från en skräckfilm också

    @Fiffi: Jag har nog inte det, 19 spänn på Blockbuster känns överkomligt. Vodville föreslår att om jag gillar den kanske jag också vill se Stalag 17 eller Braveheart… 😂

  7. Utspelar sig inte Hannibal i Florens eller är det Milano?
    Dagens rulle står i hyllan och lär få stå där ett tag till.

  8. @Filmitch: Jamen, där sade du något! En film där omgivningen faktiskt hjälper spänningen — bra tips! Men Stendahl kan absolut få stå kvar där i hyllan ett tag till…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: