You are currently browsing the tag archive for the ‘Profondo rosso’ tag.

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Stämningsmässigt lyckades däremot Massimo Dallamano också bra med What Have You Done to Solange?, liksom Pupi Avati med The House with Laughing Windows. Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly gjorde mig glatt överraskad eftersom den inte motsvarade min stereotypa bild av vad en giallo ska innebära. Ska man dra alla gialli över en kam torde deras största nackdel (förutom genusbiten) vara att händelseutvecklingen inte sällan är rörig och full med lösa trådar samt att det ibland kan bli ganska långdraget.

Men stopp och belägg! Temat innehåller ju faktiskt mer än ”bara” gialli. När jag passade på att se ett par av de tidigaste filmerna fick jag ju också ett par riktigt trevliga och klassiskt gotiska skräckfilmer på köpet. Den bästa i den gruppen är utan tvekan I Vampri, med en härligt invecklad historia, ett slott fullt med lönngångar och så grymt snygg att det bara är att kapitulera på direkten.

De senare och mer renodlade skräck- eller splatterfilmerna ger inte tillnärmelsevis lika god utdelning. Jag måste erkänna att jag verkligen hade förväntat mig mer från video nasty-regissören Joe D’Amato i och med att både Antropophagus och Rosso sangue var direkt tråkiga. Eftersom jag visste att jag gillade StageFright hade jag också hoppats mer på Michele Soavis La chiesa och La setta. Och så lägger vi de grisiga The House on the Edge of the Park och The New York Ripper samt ett par undermåliga Umberto Lenzi-filmer till det… Ett tecken så gott som något på detta förhållande är väl att mina egna medelbetyg för 60- och 70-talsfilmerna (16 st) ligger på 3,1 medan 80-talsfilmerna (11 st) inhöstar blygsamma 1,8 (IMDb-medelbetyget är mer generöst: 6,9 respektive 6,2). De fåtaliga 90-talsfilmerna renderar ett ännu sämre medel för min del: 1,4.

Så ska jag komma med någon slags rekommendation skulle det väl vara att i alla fall börja med de tidiga gotiska filmerna samt 60- och 70-talens gialli. Börjar man sedan vara trött på livet finns ju alltid La terza madre eller The Strange Color of Your Body’s Tears.

Tack alla som hängt med under mina italienska utflykter, jag hoppas att det varit lika roligt att läsa om äventyren som jag ändå hade med att upptäcka dem. Jag känner mig inte på långa vägar färdig med särskilt giallon men just nu känns det suget att vända blicken mot andra horisonter. Nästa års Halloween-tema, kanske? Jag lämnar er för i år med en lista på de filmer som jag gett minst 3,5/5 i betyg och som jag därmed absolut kan rekommendera.

Jag har själv inte trålat nätet särskilt mycket den här gången efter giallo-kunskap men fann i alla fall en hel del matnyttigt på sidorna GialloScore och The Giallo  Files.

I vampiri (1957)

Black Sunday (1960)

Blood and Black Lace (1964)

The Bird With the Crystal Plumage (1970)

What Have You Done to Solange? (1972)

Profondo rosso (1975)

The House with Laughing Windows (1976)

Suspiria (1977)

Tenebrae (1982)

Opera (1987)

StageFright (1987)

Annonser

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Nu såg jag ju också filmer som bör kunna finna hemvist i fler genrer än den klassiska giallon (Gotik! Slasher! Gore!) men visst fick vi vår beskärda del av svarta handskar, glimmande och vassa mordvapen, trapphus en masse, whiskey-pimplande, vittnen som kommit på avgörande detaljer men ska berätta om dem “sedan”, anonyma mördare vars identitet avslöjas först mot slutet, killer-o-vision (vilken förstås hjälper till att hålla spänningen på topp men mördaren anonym) samt en hel skrälldus misstänkta och varjehanda villospår.

Handgripliga polisinsatser sparade italienarna generellt till genren som kallas ”Poliziotteschi” och man märker snart att polisen inte har mycket att komma med i giallon. I bästa fall pular de på men arbetet leder sällan till att mördaren avslöjas eller infångas. Inte sällan framstår de dock som mer eller mindre inkompetenta. Särskilt eftersom de alltid mer än gärna involverar den vanligtvis civile protagonisten som inledningsvis ofta till och med varit misstänkt för brottet som ska utredas. Undantaget bland temats filmer i det här avseendet skulle möjligen vara Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly som gränsade till både rättegångs- och kriminaltekniskt drama.

Och när vi ändå är inne på ämnet protagonister – jag fäster mig vid hur ofta de har någon form av konstnärligt yrke. Det finns ingen hejd på mängden författare (The Bird…, Tenebrae), målare (The House with Laughing Windows), dansare (Suspiria), sångerskor (Opera) och musiker (Four Flies…, Profondo rosso) som under mer eller mindre olyckliga omständigheter blir indragna i mordhärvorna. Kanske är det så enkelt som att manusförfattarna tänker sig att konstnärer inte har några problem att ägna dagarna åt något annat? Som att leta efter ledtrådar i mordgåtor. Inte sällan blir de dessutom inslängda i ett för dem helt nytt sammanhang eller miljö och befinner sig därmed alltid lite utanför verkligheten.

Skillnaden mellan manliga och kvinnliga protagonister är generellt att kvinnliga protagonister också ofta är offer medan manliga protagonister som sagt gärna tar på sig en detektiv-roll för att lösa mysteriet. Ett intressant undantag att dyka djupare ned i när det gäller det här perspektivet skulle möjligen vara Four Flies…

En sak som jag inte hade väntat mig var hur tydligt det blev att 80-talets slashers hade mycket att tacka 70-talets giallos för. Redan i Mario Bavas Blood and Black Lace finns en maskförsedd våldsman där det inte krävs särskilt mycket fantasi för att se linjerna fram till Michael Myers. I Torso hade vi till och med en slags final girl. Motiv eller bevekelsegrunder som kan spåras tillbaka i historien finns det gott om (What Have You Done to Solange?). Detsamma gäller förstås genusmässigt eller sexuellt ambivalenta förövare.

I det avseendet hade jag inte heller förväntat mig var hur pass tröttsamt det blev efter ett tag att behöva förhålla mig till en minst sagt unken syn på inte bara kvinnor, utan hela spelfältet som är relationer mellan könen. Visst är jag van vid att man kan reagera på både det ena och det andra i filmer från 70- och 80-talen men här blev det så massivt på något sätt.

I årets Halloween-tema är det helt uppenbart att de enda relationer som kan existera mellan kvinnor och män är att bli påsatt eller sätta på, alternativt att dödas eller döda. Gränsen mellan sex och död (gärna en våldsam sådan) har sällan varit finare. Sex kan i en grisblink bli ett vapen och därmed något att frukta. Finns det ingen omedelbart uppenbart förklaring till varför en kvinna dödats (ögonvittne, arvstvist) kan man mer eller mindre utgå från att hon dödats på grund av sitt kön (oavsett om mördaren visar sig vara en man eller en kvinna). Detta är naturligtvis ett perspektiv som betonas av att offren ofta antingen mördas i bara mässingen eller blir avklädda av mördaren (The New York Ripper).

Jag kan inte påminna mig att män i någon av temats filmer dödats just på grund av sin manlighet. Kvinnokönet ska däremot inte sällan straffas för att hon antingen är syndig eller inte är syndig nog (det vill säga tackar nej till sex eller på annat sätt hindrar eller försvårar mördarens egen sexualitet). Reglerna för sex är oftast också solklara: män vill medan kvinnor gärna ska hålla emot lite för att sedan ge med sig (The Killer Must Kill Again). I vilken utsträckning det resulterande samlaget genomförs med fullt samtycke är mindre viktigt (The Bloodstained Butterfly). Detsamma gäller ålders- eller maktförhållanden; att män (särskilt de som är utrustade med gnatiga fruar) söker sig till mer lätthanterliga och yngre jaktmarker ses som en fullt naturlig utveckling.

Det utmattande i den här övermåttan av föråldrade genusperspektiv var inte minst att det blev väldigt tydligt vilken den tänkta publiken för de här filmerna var. Till min blu-ray-utgåva av Blood and Black Lace följde det dessutom med en timslång dokumentär – Psycho Analysis – med bland andra Dario Argento och Lamberto Bava. Vid något tillfälle kommenterade en av de intervjuade att det inte alls behöver tolkas misogynt att majoriteten av gialli-offren är kvinnliga eftersom alla ju är överens om att det är väldigt mycket trevligare att titta på vackra kvinnor. Så om inte förr blev det just DÄR väldigt tydligt att någon som jag inte ens figurerade i dessa mäns tankevärld som potentiell publik till de här filmerna.

Fortsättning följer senare idag…

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Vid ett besök i Florens-kyrkan Santa Croce i början av 1800-talet blev författaren Marie-Henri Beyle, mer känd under pseudonymen Stendahl, fullkomligt överväldigad av känslor inför överflödet av kulturkändisar som Machiavelli, Michelangelo och Galilei. Han hamnade i ett slags extas-tillstånd och han var inte den siste. I slutet av 1980-talet tyckte sig läkaren Graziella Magherini, verksam i Florens, ha tillräckligt på fötterna för att publicera en slags diagnos som hon kallade ”Stendahlsyndromet”. Alltså personer som just i Florens blir svimfärdiga av frossandet i klassisk renässanskonst.

Den behöver kanske inte sägas att denna ”diagnos” knappast betraktas som en acceptabel psykisk åkomma. Men det är förstås inget som polisen Anna Manni reflekterar över när hon rasar ihop inför konst-överdådet på Uffizierna. Hon ser sig kliva in i ett av konstverken (De val van Icarus av Pieter Bruegel d.ä.) där hon tungkysser en fisk på havets botten innan hon vaknar till liv igen. Tillbaka på museigolvet har hon inget minne av vem hon är eller vad hon gör i Florens.

En vänlig man vid namn Alfredo hjälper henne på fötter igen och i sin handväska hittar hon lämpligt nog en hotellnyckel. Efter ännu en konsthallis på sitt hotellrum är hon på det klara med att hon är Anna Manni, Rom-polis som åkt till Florens på jakt efter en fruktad våldtäktsman.

Och efter den insikten, vem dyker inte upp som genom ett synnerligen märkligt trollslag?! Jomen, den snälle Alfredo vilken givetvis visar sig vara just den brottsling hon är på jakt efter. Exakt hur han lyckas ta sig in på hennes rum och sedan dessutom tvinga henne att se på hur han våldtar och dödar en helt annan kvinna förblir något oklart för både Anna och oss tittare. Huvudsaken är emellertid att hon lyckas fly och återvänder till Rom där polischefen beordrar henne att ta tjänstledigt och träffa en psykolog.

Psykologen identifierar hennes museikollaps som Stendahlsyndromet och får henne att prata om sina känslor efter våldtäkten. Anna mår väl inte så där himla bra, kan vi sammanfatta det med. Hon är livrädd för att Alfredo ska söka upp och attackera henne igen, samtidigt som hon på något sätt känner sig besatt av mördarens ande. En mördare som ska komma att skörda fler offer.

Alltså, ska vi ta och slita fram frågan man inte kan låta bli att mecka runt med på samma sätt som Alfredo verkar gilla att rulla runt rakblad på tungan och få den avklarad med en gång? Huvudrollen Anna Manni spelas i La sindrome di Stendhal av en viss (för skräckfans välkänd) Asia Argento. Här har vi alltså en regissör som inte har några som helst problem att casta sin 21-åriga dotter i rollen som ett (relativt grafiskt uppenbart) våldtäktsoffer. Och…jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den vetskapen…så…moving on.

Jag ska verkligen inte hävda att Argentos tidigare filmer varit under av logisk konsekvens men då har helheten varit tillräckligt snygg eller suggestiv för att jag ändå inte skulle tänka på det allt för mycket. Här har han dock tappat den förlåtande helheten och kvar står jag med blott ett par snygga detaljer och scener i en krampaktigt knuten näve.

Jag vill påstå att Argento inte följer någon av de trådar som han börjar nysta upp fullt ut. Annas Stendhalsyndrom synes förekomma sporadiskt och heller inte vara beroende av vare sig Florens som plats eller om konstverket är ett original eller inte. Det är också oklart om tavlorna hon själv målar faller inom den här ramen (heh…) eller inte och hur hennes ”åkomma” eventuellt kan kopplas till det faktum att hennes mamma var konstnär. Plötsligt förklarar hon sig själv frisk och börjar tapetsera sin lägenhet med klassiska konstaffischer så att den ser ut som ett pretentiöst studentrum. Samt skaffar sig en fruktansvärt ful blond femme fatal-peruk.

Den förmodade besattheten av Alfredos ande fasas liksom ut i ingenting för att sedan inte återkomma. I alla fall inte som en slags övernaturlig del av Annas personlighet, vill man vara snäll kan man säga att det hela snarare övergår i frågan om exakt hur galen eller störd Anna har blivit tack vare sina upplevelser. I vanlig ordning synes mördaren, när så krävs för att föra historien framåt, inneha närmast övermänskliga krafter och förmågor.

Ibland glimtar det som sagt till av gamla Argento-takter men blodbestänkta och enorma gudahuvuden negeras tyvärr till stora delar exempelvis av det obegripliga valet att CGI:a en sömntabletts färd nedför Annas strupe. Alltså på insidan… Not a good idea, my dear Dario. Jag har dessutom en gnagande misstanke om att det inte kommer att dyka upp något som är bättre från Argento framöver. Trist… But we’ll always have Profondo rosso.

Fiffi hedrar fredagen med en film från ett sällan besökt filmland medan Filmitch presenterar ett mysterium som  vanligt.

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser