Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Högst motvilligt återvänder Alex till barndomens Vånga. En plats han inte besökt på många år och vars upplevelser gjort honom så känslomässigt avstängd att han knappt verkar vara en fungerande människa. I Vånga finns pappa Björn kvar och han är i sin tur, till sina kollegors stora munterhet, fullkomligt fixerad vid att Ryssen när som helst kan infiltrera eller attackera.

Jo, de småler åt Alex pappa där på transformatorstationen. Men när Sverige allt snabbare faller ned i ett oöverblickbart kaos av stormar, regn och ett utslaget telefonnät har skrattet för länge sedan fastnat i halsen på Björns belackare. Det ska visa sig att en paranoid konspirations-prepper är precis vad Vånga transformatorstation behöver i det här läget.

Det är bra med vänner. Det är framförallt bra med filmspanarvänner, för utan både pepp och lovord (från Flmr, Fiffis filmtajm och podden Snacka om film) är det inte ens säkert att jag hade uppmärksammat att Den blomstertid… rullade på biograferna. Men översvallande beröm på alla fronter och i alla tonarter (nå, Jojjenito hade en lite nyktrare syn på helheten) gjorde att jag mer eller mindre inte kunde med att hoppa över denna svenska ”katastroffilm”. Minsta motståndets lag fick gälla i allra högsta grad den här gången, med eftermiddagsföreställning under en lugn pre-semestervecka och bioklubbspoäng att sätta sprätt på.

Och det var ju tur det, för jag blev i det närmaste lika storm(heh…)förtjust som mina filmtyckarkollegor. Den blomstertid… känns generellt som en oerhört kompetent genomförd film, särskilt om man betänker förutsättningarna. Alltså att ett fristående filmkollektiv (Crazy Pictures) lyckats skrapa ihop 18 miljoner att spränga och kraschalanda för i de svenska skogarna.

Jämförelsen som ligger närmast till hands är ”en svensk Independence Day” och det på det allra bästa sätt. Detta är en film som absolut ska ses på bio för att helt och fullt kunna njuta av den maffiga ljudbilden, den väl valda musiken (både soundtrack och score) och de mestadels oerhört välgjorda effekterna. Banne mig om vi inte har helikopterkrascher som faktiskt brädar det annars klassiska exemplet i det avseendet: Mannen på taket.

Själva upplägget med den katastrof som drabbar landet kändes för en amatör som jag fullt trovärdig. Kvaliteten ligger dock inte enbart i pangande och explosioner, det finns exempelvis en stadigt eskalerande musikscen som jag tyckte mycket om och de lantliga midsommarfirarna eller den tiggande kvinnan utanför Ica-affären känns lika självklara i sammanhanget som en Saab 900. Plus omsorgen om detaljer, för vilket psalmnummer finns till sist kvar på tavlan i kyrkan om inte 199?

Manuset i Den blomstertid… lägger en hel del krut på att etablera filmens huvudsakliga rollfigurer: Alex i form av Christoffer Nordenrot (som också varit med och skrivit sagda manus), Alex tonårsflamma Anna som porträtteras av Lisa Henni, Björn som spelas av Jesper Barkselius samt Annas mamma Eva i norsk-svenska Pia Halvorsens skepnad. Ibland kan jag tycka att det blir lite väl mycket Pearl Harbor över det hela, när krisen reduceras till att bli något som i det närmaste utspelar sig i bakgrunden av två remarkabelt dysfunktionella familjerelationer.

Samtidigt gör den långa upptakten, innan stormen drar in över midsommar-Sverige, att man känner sig hemma med och därmed också köper både personer och miljöer. Det går säkert att skissa en sådan bakgrund på ett mer ekonomiskt sätt, ett grepp som kanske kommer med större erfarenhet, men i nuläget var det ändå bättre att ha det på plats än att hoppa över det helt.

Den blomstertid… är i många avseenden en riktigt bra och spännande thriller som använder sig mycket av den osäkerhet som säkert uppstår i en sådan här situation. Ingen har hela bilden klar för sig och här finns den berättarekonomi som jag efterfrågade ovan. Inte ens vi tittare, som får följa flera grupper, får några klara besked. Allt handlar om antaganden och gissningar. Det är den här naturligheten och trovärdigheten i både händelseutveckling, midsommarmiljöer och effekter som är filmens stora styrka. Att det (melo)dramatiska sedan svajar från gång till annan vad gäller både repliker, skådespeleri och storvulenhet kan jag acceptera.

Annonser