Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.

När vi lämnade Ana och Christian i Fifty Shades Darker (falsk marknadsföring där, inte alls särskilt ”dark”) hade han precis gjort det som alla kvinnor drömmer om (i alla fall om de är suckers för romantisk 1800-talslitteratur à la Emily och Charlotte Brontë). Det vill säga fallit ned på knä och friat i form av fyrverkerier och en diamant stor som ett barnhuvud.

I Fifty Shades Freed rullar det sedan på med bröllop, bröllopsresa och stort hus på landet. Hela tiden väntar vi på att Christian ska sticka upp sitt BDSM-huvud men det händer egentligen aldrig. När hon andlöst imponerad av det privata jetplanet frågar ”You own this?!” svarar han, helt i enlighet med jämställda män världen över, ”We own this” (inget äktenskapsförord som förmörkar den luxuösa tomtebolyckan kan vi därmed anta?)

På stranden tillhåller han Ana att inte sola topless, men inte med det kontrollerande argumentet från Fifty Shades Darker (”I don’t like people staring at you”) utan en högt rimlig hänvisning till lurande paparazzi-fotografer. Han har förvisso köpt ett big ass house helt på egen hand men tillägger ångerfullt i samma andetag att han givetvis borde ha konsulterat henne först. Och eftersom det är Det Perfekta Huset blir det snarare ytterligare en grundsten i bevisbygget av hur väl Christian känner sin Ana.

Det han däremot kanske inte borde ha gjort är att helt på egen hand dessutom hyra in en modell-snygg (finns det några andra människor i Fifty Shades-världen? Tveksamt…) arkitekt. Till och med ett så emotionellt vrak som Christian Grey (en åkomma som Ana dock hyser gott hopp om att kunna fixa till. Romantik-sucker, remember?) borde kunna uppfatta att det inte är ok att en arkitekt kladdar på sin (nygifte) arbetsgivare så till den milda och uppenbara grad. Men eftersom Ana nu inte längre är den ängsliga flick-oskuld vi mötte i Fifty Shades of Grey, utan en självsäker, gift kvinna har hon inga som helst problem att stampa ihjäl den presumtiva ormen i paradiset.

Och så här fortsätter det filmen igenom. Fifty Shades Freed berättar sin historia som om den vore en deskriptivt lagd 10-åring utan något som helst behov av att sväva iväg i fria fantasier eller roliga påhitt. ”Först händer det, sedan händer det och sedan är det slut”. Ingenting tillåts fastna eller ta spjärn, utan dyker upp, avhandlas och avslutas inom typ 10-20 minuter. Sedan går vi till nästa scen.

Allt ligger på en otroligt ytlig nivå; exakt vad Christian eller hans företag egentligen pysslar med är fortfarande högst oklart. Två minuter efter att Ana återkommit till jobbet efter bröllopsresan och då fått det lika glada som överraskande beskedet att hon numera är förlagets fiktionsredaktör (vilket naturligtvis enbart hänger ihop med hennes bländande kompetens och inte ett dugg med att den tidigare redaktören trakasserade henne eller att hon får smisk av förlagsägaren) träffar hon författare och fattar beslut på samma självklara vis som hon satte dit den tafsande arkitekten.

Det innebär i sin tur att det heller inte finns mycket som behåller mitt intresse i de dryga 100 minutrar som filmen pågår. Uppenbarligen tycks man tro att Ana och Christians förhållande ska räcka för den saken. I Fifty Shades of Grey var ju frågan om Ana ens skulle kunna acceptera Christians böjelser. I Fifty Shades Darker fanns det fortfarande ett i alla fall ljumt engagemang över hur de skulle få ihop sin kompromiss mellan ”lekrum” å ena sidan och vaniljsex å den andra.

Men i Fifty Shades Freed har det unga paret tagit ett stort kliv rakt in i äktenskapstristessen. Jag har i alla fall för min del fullkomligt lessnat på hennes flämtningar så fort han tittar på henne och hans numera ständiga frågor ”Känns det skönt?”, ”Är det ok?” Det enda man möjligen kan säga till filmens fördel är att den visar upp fler huvudsvålar mellan ivrigt särade lår än vad som vanligtvis syns i en Hollywood-film av den här magnituden.

Därför vill jag påstå att Fifty Shades i slutänden inte blivit en filmserie om nöjet (eller farorna) i ett BDSM-förhållande utan en ohyggligt traditionell och mördande tråkig kärlekshistoria. Hon blottar sin kropp för honom mot att han blottar sitt sköra inre för henne. När vi lämnar paret har han inte bara berättat om sin olyckliga barndom utan också både sjungit kärlekssånger (Maybe I’m amazed) och fällt några tårar. Vilken Quinna kan önska sig mer än så?!

Filmspanarkollegan Fiffis filmtajm har däremot lyckats hitta rätt överseende med den här filmserien.

Annonser