You are currently browsing the tag archive for the ‘50 Shades of Grey’ tag.

Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?

Nej, det skulle man kanske inte kunna tro när den unge och oförstörde Dorian Gray ett år tidigare anlände till London. Han är utrustad med ett ansikte som får stadens societet att stå stum av beundran och blir genast tillfrågad om han inte kan stå som modell för den populäre konstnären Basil Hallward.

Förutom Basil blir Dorians nye, bäste vän den cyniske hedonisten Lord Henry Wotton. Lord Henry menar att det enda som räknas här i världen är ungdom och skönhet. Enligt hans sätt att se på saken strävar alla människor efter ”godhet” och ”lycka”, när det enda livet handlar om är att inse att det handlar om antingen eller. Lycklig blir man bara av saker som verkligen inte är förenliga med ett gott, moralisk liv – gin, laudanum, opium, horor och all annan sedeslöshet som tänkas kan.

Dorian kan inte låta bli att fascineras av Lord Henrys världsvanhet, hans kvickheter och hans egyptiska cigaretter. Visst skulle det inte vara så dumt att ta för sig av allt det där som hans mentor säger att livet kan erbjuda. Men vilket är priset som måste betalas? Kan det vara så att Dorian hittat en genväg genom den paradoxen?

The Picture of Dorian Gray publicerades 1890 och torde nu för tiden vara Oscar Wildes mest kända verk, i alla fall för en icke-brittisk publik. Och det är kanske inte så konstigt eftersom den med den sedvanliga Wilde-ska elegansen knådar samma triggerpunkter som R.L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Föreställningen om att en människas identitet, hennes ”själ” om man så vill, borde synas på utsidan är fortfarande stark. Kanske till och med starkare än någonsin i vårt utseendefixerade samhälle? En sund själ i en sund kropp och visst är det så att vackra människor inte bara ser bättre ut utan faktiskt också ÄR lite bättre? Till skillnad från läkaren Jekyll använder sig Dorian Gray inte av vetenskapen för sin personlighetsklyvning, utan konsten, en på det hela taget smart lösning av Wilde.

Som här blivit en fullt funktionsduglig adaption i händerna på britten Oliver Parker. En man som inte är helt obekant vid den sortens filmer, han har både regisserat Laurence Fishburne-versionen av Othello samt The Importance of Being Earnest anno 2002.

Dorian Gray återanvänder Colin Firth från The Importance… Här får han spela rollen av Lord Henry och gör det riktigt bra. Iförd skägg och mustasch är han till förvillelse lik Kelsey Grammer och utstrålar exakt rätt blandning av uttråkning, hänsynslöshet och nedlåtenhet. Dorian själv porträtteras av Ben Barnes, annars kanske mest känd som prins Caspian i Narnia-filmerna. Åtminstone fram till Westworld började sändas, där han tydligen ska ha en roll. Barnes är helt ok även om jag kan tycka att det är lite synd att manuset ger hans Dorian en slags upprättelse som boken (och Wilde) inte alls erbjuder.

Någon direkt skräckfilm ska man nog inte förvänta sig (särskilt inte eftersom det av och till blev lite 50 Shades-vibbar med de mångahanda hänvisningarna till “Mr Gray”), jag tycker däremot att Dorian Gray lyckas ganska bra med att förvalta sitt filosofiska arv. Parker skapar också en hyfsad övernaturlig stämning, däremot känns CGI-London lika fejkat som Guy Ritchies CGI-London i Sherlock-filmerna. Dorian Gray är som bäst i sina påkostade inomhusmiljöer eller när den kan använda sig av verkliga tunnelbanestationer (Farringdon).

Ett av Wildes mest kända citat är ungefär ”det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den”. Så vad väntar du på?

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

Jag antar att man får vara evigt tacksam för att likheterna med Twilight-filmserien slutar i och med att även denna tredje film inleds med ett sagobröllop. Försöken att kavla ut denna redan lövtunna historia till två filmer hade sannolikt fått det cineastiska universat att implodera.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg