Att vara polis i Beverly Hills är säkert ingen dans på rosor. Snorkiga rikemansungar som buskör i mammas Jaguar, affärsmän som försöker köpa sig fria från anklagelser om våldtäkt och hundägare som inte orkar släpa på en pooper scooper när de ska rasta jycken.

Men den thin blue line mellan ordning och kaos som vi möter i End of Watch har det nog ännu lite kärvare. Miguel Zavala, Brian Taylor och deras kollegor är poliser i South Central och deras vardag är verkligen inget jag avundas dem. Det är brukligt att kalla in polispsykologer efter något särskilt traumatiskt tillslag men de här männen och kvinnorna skulle banne behöva avsluta vartenda arbetspass med en timmes terapisamtal för att hamna i någotsånär balans igen.

Van som jag är från otaliga andra polisfilmer sitter jag och väntar på att en av männen eller båda två en gång för alla ska få nog av skiten. Plantera bevis för att sätta dit något rötägg som alla vet är skyldig, slå ned misstänkta i polisbilens baksäte eller ta emot ett prasslande handslag för att vända bort blicken.

Men det händer aldrig. Istället söker de styrka hos varandra (samt ohälsosamma mängder kaffe och Red Bull) samtidigt som de vadar genom knarkarelände och en allt hårdnande kartellnärvaro i området.

End of Watch har valt ett kameraarbete som påminner om de här Cops-programmen som går på TV lite nu och då. Ett intimt POW-perspektiv även om det förekommer många olika kameror i sammanhanget – den som är monterad i polisbilen, de som Miguel och Brian bär på sig (Brian motiverar det hela med något slags oändligt pågående kursprojekt) och en mängd andra. Skulle detta vara en found footage-film skulle jag sannolikt störa mig på att det från gång till annan är oklart vem som egentligen filmar vad och varför men i det här sammanhanget har jag inga större problem att acceptera det som berättargrepp.

Det gör nämligen att vi kommer mycket nära våra protagonister. Riktigt hur nära inser jag inte ens själv innan det nästan är slut och jag helt plötsligt upptäcker att jag kommit att uppriktigt bry mig om vad som händer de här två helt vanliga poliserna och deras närstående. I all sin råhet och grymhet blir End of Watch en överraskande innerlig film.

End of Watch siktar inte på att berätta någon särskild historia, istället får vi ett antal nedslag i både arbete och fritid. Tillsammans med POW-perspektivet skulle jag säga att det här lägger en stor börda på axlarna hos våra protagonister som dock klarar eldprovet med glans. Varken Michael Peña eller Jake Gyllenhaal är några oävna skådespelare var för sig och tillsammans uppnår de en ledighet och en närhet som gör det lätt att ta radarparet till sitt hjärta.

End of Watch är skriven och regisserad av David Ayer som hade flera polisfilmer i ryggen när han tog sig an det här projektet. Tyvärr skulle han kanske ha hållit sig till den genren. För efter 2012 har han stått bakom på den bombastiskt hjälteglorifierande Fury och den allmänt utskällda Suicide Squad.

Nu är jag kanske inte överförtjust i polisvardagsfilmer som inte bjuder på till exempel ett fall som ska lösas (”It’s all about comfortable foot wear”), men för att vara en sådan var End of Watch ovanligt och oväntat sevärd. Däremot gör inte minst den inledande monologen att jag undrar om den fullt medvetet är en reklamfilm för LAPD.

Annonser