Förra lördagen innebar inte bara en lego-Batman. Jag fick sällskap av bästa Fiffis filmtajm på en bonusfilm som också (kanske lite otippat) setts av Pappa älskar film.

***

filmspanarna_kvadrat_sv

När vi lämnade Anastasia Steele i Fifty Shades of Grey var hon på flykt undan den lite väl intensiva relationen med superrikingen Christian Grey. Hon bad honom visa sitt rätta BDSM-ansikte och när han gjorde det var det en uppsyn som hon inte blev så förtjust i.

Nu bor Ana själv och har sitt eget, självständiga jobb. Men det är förstås något som saknas i hennes liv. Trots att hon blev avskräckt ser ju ändå vi i publiken hur hon oförtröttligt spanar efter den försvunne mr. Grey. Hon blir i och för sig sur när han dyker upp på kompisen Josés fotoutställning där han föga förvånande köper upp alla enorma foton på henne som José tagit. Anledning? ”I don’t like people staring at you”.

Meeeeen eftersom Ana är fullkomligt förläst på brittisk 1800-talsromantik och därmed lider av svårartat endast-jag-kan-hela-denne-mans-plågade-själ-syndrom (är hon månne en modern Emma Bovary?) behöver inte Christian köra särskilt mycket av sin övertalningskampanj innan hon sitter mitt emot honom på en restaurang och pimplar vitt vin. Och när han då hävdar att han är beredd att överge sitt BDSM-beroende bara för nöjet att ha vanligt radhusvaniljsex med henne istället (ärligt, har detta par något utbyte som ger dem något utöver det de har med sina kroppar?) faller hon givetvis som den famösa furan.

fifty-shades-darker

Fanfictionsensationen Fifty Shades of Gray var inte tillräckligt usel i sin bokliga form för att jag skulle bli avskräckt från att omedelbart plocka upp bok nummer två – Fifty Shades Darker. Men till och med jag har en gräns för uselhet och den passerades med råge efter kanske 50 sidor. Det var bara så otroligt dumt och ointressant att det inte fanns på kartan att slösa mer tid på den. Är då filmen bättre?

Mja, tveksamt. Jag kan inte påstå att jag uppfattade filmen som riktigt lika bottenlöst dum som boken men särskilt mycket har den verkligen inte att komma med. Det är helt uppenbart att när själva BDSM-kittlingen försvunnit har man också slagit själva botten ur den lilla historia som ändå skapade något slags intresse för relationen mellan den oerfarna men sexuellt nyfikna Ana och hennes grå master.

Eftersom jag inte läste hela boken finns det kanske ledtrådar där som jag har missat, men det känns också tveksamt att denna historia kan motiveras att kallas ”darker” med tanke på temat i film nummer ett. Vi får en snabb hänvisning till Christians traumatiska barndom (vilken dock givetvis gör Ana tårögd av tacksamhet över att han ”blottar” sig) och det faktum att han gärna vrider sig i mardrömmar och mumlar ”No!” men det är det hela. Knappast tillräckligt, mer mörker än så tycker jag man kan kräva av en sådan titel.

Hade detta varit ett seriöst relationsdrama med välskrivna och psykologiskt nyanserade roller (som hetat något annat än typ Anastasia Steele och Jack Hyde) hade det säkert kunnat bli tillräckligt intressant för att jag skulle nöja mig med det. Nu ligger det hela istället på en Harlequinromannivå. Så lättviktigt att jag aldrig på allvar bryr mig om huruvida Ana ska komma över sin rädsla för att Christian inte vill dela med sig av sitt innersta. Sannolikt är det också därför utvecklingen av deras relation synes märklig.

Hon verkar betrakta hans BDSM-böjelser som ett slags beroende. Något som han ägnar sig åt enkom för att döva ångest och fylla det tomrum som funnits i hans liv. Alltså något dåligt som han borde sluta upp med. Samtidigt gör hon det inte särskilt lätt för honom att genomföra det eftersom det dröjer max en halvtimmes filmtid in i deras nyvunna kärlek innan hon ber honom smiska henne. De verkar bägge tycka att det kan vara en bra ide att skynda långsamt med själva förhållandet bara för att i nästa ögonblick agera som om de ska tävla i 100 m sprint snarare än det uthållighetsmaraton som de nyss kom överens om.

Det som i mina ögon räddar filmen från total Twilight-katastrof är Dakota Johnson som spelar Ana. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om henne redan i första filmen och jag tycker hon gör en riktig bra prestation även den här gången. Tyvärr är Jamie Dornan fortfarande lika skittråkig och som kittlande mjukporrfilm faller det hela spektakulärt genom att sexet dem emellan känns alldeles för allvarligt. Däremot undrar jag om det är en medveten casting att Johnsons (förhållandevis, det är ju ändå en snygg filmkropp vi snackar om) mjuka och odeffade kropp utgör en närmast extrem konstrast till Dornans marmormuskler.

Och för att den suktande biopubliken inte ska sväva i någon som helst ovisshet huruvida det kommer ett slut på sagan eller inte (oh, the agony of uncertainty!) avslutas Fifty Shades Darker med en liten teaser om vad som komma skall till nästa Halloween Valentine’s Day

star_full 2star_full 2

Annonser