FilmspanarnaSex som rent fysisk aktivitet kan vara både roligt och enkelt. Sex som del av en mänsklig relation kan däremot vara väldigt komplicerat. Fast fortfarande rätt roligt.

Fifty Shades of Grey blir därmed intressant som kärleks- och sexskildring eftersom relationsskapandet gestaltas som en konkret förhandling mellan historiens huvudpersoner, komplett med formaliserade kontrakt, underskrifter och hela baletten (även om de sedan raskt skiter i sagda kontrakt). Det är uppenbart att ingen av dem egentligen har någon lust att avstå den andre, men hur mycket är de beredda att kompromissa för att kunna ta del av the sweet, sweet löööv?

Fifty Shades of GreyOm nu någon mot all förmodan skulle ha lyckats undgå det, är filmens två huvudpersoner den unga studenten Anastasia Steele och den nästa lika unge affärsmannen Christian Grey. Och det de måste kompromissa om är Anastasias oskuldsfulla dinner-and-a-movie-relation mot Christians BDSM-preferenser.

För Christian handlar sex om kontroll. Ska man invända mot beskrivningen av BDSM i Fifty…, skulle det exempelvis vara detta. Han kan för all del försöka få det att framstå som om det är Anastasia som har kontrollen över förhållandet eftersom det är hon som styr kontraktsvillkoren. Men i slutänden handlar det ändå om att det är han som vill mota in deras förhållande i den för honom välbekanta och bekväma BDSM-fållan. I själva verket är det han som inte vill släppa den kontroll över sina känslor som sex i det överdådigt utrustade ”lekrummet” ger honom möjlighet till.

I det perspektivet blir det kanske också mindre problematiskt att Anastasia omedelbart intar den klassiska kvinnopositionen endast-min-kärlek-kan-hela-denne-trasige-man eftersom det är uppenbart att BDSM-sex för Christian inte handlar om kärlek utan om ångestterapi. Lika oerfaren som hon är när det gäller sex, är han när det handlar om ömsintare känslor för andra människor. Det är bara att hon framstår som en något villigare student än han.

Och om nu någon mot all förmodan skulle ha lyckats undgå det också, bygger filmen på en osannolikt populär bok. Så hur var den då som adaption betraktad? Jo, fullkomligt adekvat måste jag ändå säga. Liksom E.L. James text får regissören Sam Taylor-Johnson jobbet gjort med sina bilder och skådisar, men särskilt fantasifull eller nyskapande kan man knappast beskylla någon av dem för att vara. Mindre lyckat är soundtracket som tar över och känns alldeles för utstuderat nu-jäklar-ska-vi-sätta-samman-ett-soundtrack-album-som-säljer-bättre-än-filmen (”Lyssna på det fantastiska soundtracket till filmen Fifty Shades of Grey!”).

På två punkter upplevde jag dock att de olika medierna skilde sig åt, vilket blev intressant eftersom de till viss del kom att motsäga varandra. Å ena sidan tyckte jag att filmens Anastasia, i form av Dakota Johnson, fick stå på mer jämställd fot med sin kontrollerande miljardär. Boken är skriven i ett förstapersonsperspektiv och när vi i filmen slipper Anastasias alla interna nojjor blir hon också mer av Christians jämlike. Istället för att vara skrämmande är filmens relation dem emellan mer lättsam, retsam och lekfull. I det avseendet tyckte jag att Johnson presterade en bra rollfigur, Anastasia står stadigt på egna ben och framstår som en rätt sympatisk tjej.

Å andra sidan blir också konsekvensen av att publiken, till skillnad från läsarna, befinner sig utanför Anastasians kärlekskonfysa hjärna att de blir objektiva betraktare istället för subjektiva medaktörer i det som utspelas mellan huvudpersonerna. När Anastasias perspektiv kopplas bort reduceras hon i viss mån till en kropp som kameran lystet kan inventera i varje vinkel och vrå.

Förvisso är det Christian som får det tvivelaktiga privilegiet att först slita av sig paltorna för att upplåta Jamie Dornans noggrannt skulpterade överkropp till publikens hungriga blickar, men i fortsättningen är det primärt Dakota Johnson som får tillhandahålla sensuellt ögongodis i form av både T & A. Visuellt går hela filmen ut på att visa upp hennes sexuella uppvaknande och njutning. Hans klimax blir mest en summarisk (men givetvis obligatorisk) epilog. En modest chokladpralin efter en extravagant sjurättersmiddag.

Men en adekvat adaption kan aldrig bli bättre än sin förlaga. Filmatiseringen vinner som sagt var på att ha uppgraderat Anastasia till en mer jämställd position gentemot Christian. Däremot förlorar den på att dess huvudpoäng, själva sexet, faktiskt är ganska tråkigt. Som upphetsande mjukporr fallerar Fifty… därmed rejält och jag inser att en stor del av den underhållning jag ändå fick ut av boken var att hitta alla verkliga eller inbillade kopplingar till Twilight-serien.

star_full 2star_half_full

Det mest upphetsande av allt måste väl ändå vara att få veta vad de andra filmspanarna tyckte?!
Fiffis Filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Nerd Bird
The Velvet Café
Den perfekta filmen

Annonser