Man får en distinkt känsla av att Gustave Flaubert vävde sin första roman och sitt mästerverk kring en person som han egentligen inte gillade. Nej, den gode författaren kan nog till och med ha känt mest förakt inför sin protagonist.

Möjligen beror det på att vi inledningsvis introduceras till den betydligt mer sorgsne och ömkansvärde Charles Bovary. En blyg gosse som blir utskrattad av sina klasskamrater på den finaste skolan som föräldrarna har råd att skicka honom till och som sedan börjar läsa medicin trots att han egentligen inte är säker på att det är det han vill. Han ger sig snarare i kast med uppgiften som en draghäst som bara jobbar för sakens egen skull och inte för passionens.

Passion har däremot den unga bonddottern Emma Rouault, eller i alla fall en stark längtan efter denna känsla. Hon och Charles träffar varandra när han kommer för att ta hand om hennes fars brutna ben och åtminstone Charles känner sig omedelbart dragen till den unga och uppskattande kvinnan. Själv är han redan gift med en kantig änka som mamma hittat åt honom. En kvinna som inte får honom att känna sig särskilt manlig och som dessutom har kalla fötter.

Till all lycka dör denna inte särskilt undergörande hustru och Charles är nu fri att uppvakta Emma av hjärtats lust. Och lust har han, han vet bara inte hur han ska uttrycka den. Han är så tafatt att till och med hans frieri är något som den nöjde svärfadern i princip får dra ur honom samt generöst tolka halvkvädna visor och framstammade halvmeningar. Det är verkligen inte Charles förtjänst att han till slut står där och gifter sig med sin Emma.

Emma. Emma, Emma, Emma. Flickkvinnan som växte upp i ett kloster och som där utvecklade en ohälsosam förkärlek till kärleksromaner. Eftersom Emma är en posör, naiv och okunnig, gör detta romanläsande att hon förväntar sig att livet ska vara så. Att män ska vara djärva som lejon samtidigt som de är milda som lamm och svepa med sig ungmöer i starka omfamningar på sina ståtliga springare. Det är från början uppenbart att det är Emmas livslott att bli bittert besviken. På Charles. På sin situation. På själva livet.

Även om Flaubert inte tyckte särskilt synd om Emma Bovary har jag som läsare svårt att inte göra det. Inte minst beroende på att författaren har gjort sitt bästa för att framställa henne i dålig dager. Hon får en italiensk vinthund, vars malplacering i det karga normandiska landskapet betonar Emmas egen ofullkomlighet och meningslöshet. Inte nog med att hon framställs som härsklysten, fåfäng, vulgär och lite korkad, Flaubert låter henne dessutom manifestera den största kvinnliga synden av dem alla: Emma Bovary är en dålig mor. Hon ignorerar dottern Berthe, utom när hon känner att hon för syns skull kanske borde uppamma lite oro för flickan. Det är så helt uppenbart att hon lika maniskt som förgäves försöker fylla ett stort hål inom sig med drömmar om ett annat liv, alltför påkostad lyx och utmäktenskapliga affärer.

Flauberts stil är klassiskt realistisk (med inslag av riktigt underhållande ironi) och för min del fungerar den allra bäst när författaren i bokens första del målar upp förhållandet mellan Charles och Emma. Framförallt hur han genom att egentligen bara beskriva Charles hus och Charles själv med all önskvärd tydlighet låter Emmas besvikelse över bägge företeelserna drypa från orden. Huset är nedgånget och tråkigt, Charles föredetta frus brudbukett står fortfarande framme och själv är han ju så förtvivlat vanlig! Han snarkar när han sover, lägger på sig om magen och har inte den minsta driftighet eller ambition att förkovra sig i sitt yrke. Var finns sällheten, passionen, hänryckningen?! Charles egen förnöjsamhet med sitt giftemål liknas å andra sidan mycket träffsäkert vid hur gourmanden smälter middagstryffeln.

När paret flyttar till den fiktiva staden Yonville i ett försök att häva en av Emmas apatiska perioder förflyttas fokus till flera andra aktörer (apotekarparket Homais, handlaren L’Heureux) och det blir för mig lite spretigt. Men på det stora hela är Madame Bovary ett fantastiskt väl sammansatt och nyanserat personporträtt av en djupt olycklig människa, frambesvärjt av en författare som aldrig ger läsaren möjlighet att vila i förvissningen att allt nog ändå kommer att ordna sig till slut. För det gör det ju inte alltid.

Librivoxkvalitet: Majoriteten av kapitlen är inlästa med bra tal och kvalitet men en viss ojämnhet förekommer tyvärr ändå.

Annonser