Den vedervärdige från Säffle är död. Nedstucken av en bajonett i vad som närmast verkar vara ett vansinnesdåd. För Martin Beck och hans trötta kollegor vid våldsroteln går det förvånansvärt snabbt att identifiera en sannolik gärningsman men när samme gärningsman visar sig ha större ambitioner än att hugga ned poliser en och en växer aktionen snabbt över deras huvuden.

Den vedervärdigeMaj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck, Lennart Kollberg, Einar Rönn, Gunvald Larsson och Fredrik Melander torde kunna ses som något av en institution i svensk deckar- och polislitteratur. För yngre filmkonsumenter är Martin kanske bara polisen som fått ge namn åt en närmast ändlös räcka mer eller mindre bra TV-filmer. Men i sann stofilanda vill jag förstås hävda att man absolut inte får glömma bort vare sig romanserien som skrevs mellan 1965 och 1975 eller att det kom en Beck-film regisserad av ingen mindre än Bo Widerberg redan 1976.

Mannen på taket bygger alltså på den sjunde boken i serien, Den vedervärdige mannen från Säffle. En bok som nog skulle kunna ses som något av en brytpunkt eftersom bok nummer åtta mest handlar om hur Martin Beck måste handskas med det som timade efter mordet på den vedervärdige Säffle-mannen. Böckerna nio och tio börjar så dra sig mot det absurda och blir allt fullare av den naivistiska kommunistpropaganda som gärna (men lite orättvist) får etikettera hela serien.

Boken för dagen genomsyras emellertid av en stor trötthet, Einar Rönn somnar så fort han dråsar ned i en stol och Martin Beck tycks äntligen ha övermannats av den där depressionen som alltid verkar ligga och lura. Eller också är det bara det att han inte jobbar lika bra ihop med Rönn som med sin parhäst par preferance, Kollberg.

Mannen på taketFilmen lyfts gärna fram som en klassisk svensk polisthriller men tyvärr tycker jag att bokens genomträngande utmattning här mest blir till livlöshet (trots en för svenskt 70-tal stjärnspäckad rollista och det faktum att Sven Wollter ankeborgar sig igenom hela sin första scen). Till saken hör säkert också att jag absolut inte kan acceptera filmens Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, han skiljer sig helt enkelt allt för mycket från den Martin Beck som tonar fram i böckerna. För min del bränner det till rent prestationsmässigt först när Palmon Harald Hult, spelad av Carl-Axel Heiknert, får hålla sin monolog över det svenska samhällets förfall vid sitt ensliga matbord.

Mannen på taket är med rätta känd för sin sista tredjedel som är både actionspäckad och tät och det är egentligen först nu jag upplever att Widerberg börjar bidra med något eget. Innan dess har filmen i allt för hög grad gått ut på att ”bara” översätta bokens ord i bilder. Bilder vilka som sagt inte tillför något, snarare har de tappat både den betungande känslan av polisväsendets ruttenhet, den underfundiga humorn och känslan för arbetsgruppens dynamik. De fem gubbarna på vita duken agerar mot varandra och säger sina repliker på rätt ställe men lyckas aldrig skapa en organisk helhet.

Det är en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är en bra adaption. I det här fallet är Mannen på taket en rätt bokstavstrogen sådan, men den har i sin transformering från text till bild tyvärr ”bara” blivit en helt ok film. Det visar sig att Sjöwall och Wahlöös fina dialoger inte utan visst motstånd låter sig överföras till filmmediet.

Den vedervärdige mannen från Säffle (1971)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Mannen på taket (1976)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser