alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier
Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.
Tyvärr blir det här problematiskt för min del. Jag har fullt sjå att överhuvudtaget kunna skilja filmens olika personer åt eftersom de aldrig får bli just personligheter. Den ende som vi uppmuntras att knyta något som helst band till är den karelske bonden Antti Rokka. I övrigt är det mest grå uniformer, spända ansikten, cigaretter i skakande händer och fåordiga konversationer där jag har oerhört svårt att knyta någon särskild åsikt eller attityd till en enskild soldat. Den äppelkindande och unge officeren som vi får en glimt av i början när han tar farväl av sin fästmö i Helsingfors har jag helt hunnit glömma bort innan jag känner igen samma fästmö, nu som brud vid ett bröllop med den äppelkindade som jag fortfarande inte har uppfattat namnet på.
Nå, så mycket förstår jag att Finska vinterkriget knappast satte stopp för krigandet i vårt östra grannland. Efter förlusten 1940 blev Finland tvungen att avhända sig en del land (Karelska näset) för att göra stormakten Sovjet ännu lite större. Under något år tippade vågskålen än hit, än dit, men i valet mellan två onda ting satsade Finland till slut sina surt förvärvade slantar på en allians med Hitler. Med förhoppningen att den tyska örnen skulle hacka ut den ryska björnens ögon och Finland skulle kunna få tillbaka sina landområden.
Okänd soldat beskriver processen med detta fortsättningskrig, från mobiliseringen 1941 till vapenvilan 1944. Inte heller här gör filmen det särskilt lätt för mig som inte har råkoll på vare sig andra världskrigets alla krumbukter eller Finlands historia. Lite nu och då visas förvisso enklare kartbilder som ger någon slags bakgrund. Dock är filmens hela poäng det enskilda soldatperspektivet och de visste sannolikt inte särskilt mycket om exakt vad som pågick förutom i just deras lilla skogsglänta.
Så, inte mycket till vare sig personligheter, relationer eller sammanhang att hänga upp intresset på. Tidslinjen är långt ifrån kontinuerlig. Ibland hoppar vi fram en månad i taget, ibland ett halvår, och jag lyckas aldrig fatta anledningen till olikheterna.
Vad kvarstår då egentligen av Okänd soldat? Regissören Aku Louhimies ville tydligen få ”people to feel and understand how it is and feel to be at war”. Och jag är ledsen Aku, men i det skiljer sig inte Okänd soldat från nära nog varenda krigsfilm jag har sett hittills. Utan mycket ledstänger att tala om för oss mindre vetande reduceras den finska berättelsen till en ändlös och repetitiv cykel av bakhåll, anfall, döda soldater, springande eller krypande över stock och sten, skyttevärn, skyttegravar, stridsvagnar, minor, granatexplosioner samt skog och ännu mera skog. Ibland ackompanjerat av sorgesam fiolmusik.
Det jag möjligen kan ta till mig är som sagt den ende soldat jag lär mig namnet på: bonden Antti Rokka, spelad av Eero Aho (som ger mig en liten Simon Pegg-vibb). Samtidigt säger det kanske något att det först är nu så här i efterhand jag börjar ana att alla hans referenser till sin gård som ”Näset” inte handlar om dess namn, utan var den ligger. Han är alltså en av alla de som mister sitt hem när Sovjet plockar år sig det Karelska näset. Förvisso en anledning så god som någon att försöka kämpa mot stormakten.
Antti är påhittig och handlingskraftig. Han tar gärna saker och ting i egna händer vare sig det gäller bakhåll eller att hjälpa en medsoldat. Samtidigt har han inte mycket till övers för militär disciplin och hierarki. Officersrespekt är något som måste förtjänas enligt Antti, vilket naturligtvis försätter honom i en hel del bryderier med sina överordnade. Han slåss för sin gård och för sina kamrater, inte för några högtflygande ideal. Jag skulle kunna tänka mig att detta göra honom till en slags idealfinne, en rakryggad, pålitlig och enkel man som vet att göra Det Rätta.
Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå den här typen av krigsfilm. Varför skulle jag få mindre förståelse för krigets brutala realiteter om jag tillåts bekanta mig eller, gud förbjude, kanske till och med identifiera mig med en eller två rollfigurer? Eller också är det så att krig är repetitivt bajs och det går helt enkelt inte att berätta om det på ett oändligt antal olika sätt?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag är mer positiv än du. Det är en otroligt bra gjord film, hatten av till regissören och hans team. Sen måste kanske inte en genrefilm omdefiniera genren för att ha värde, den kan ju vara bra ändå? Men frågan om den är bäst som anti-krigsfilm ens? Att finnarna försökte återta förlorad mark kändes ganska rimligt… Precis som det känns rimligt att Ukraina kämpar för sitt land. Så var faller en sådan tanke i samband med anti-krig…?
Jag säger inte emot produktionsvärdet, inte heller tycker jag att varje film måste omdefiniera sin egen genre för att vara sevärd. Samtidigt är det svårt att bli engagerad i något som jag upplever att jag sett allt för ofta förut, när varken sammanhang eller stämning ger mig något att entusiasmeras över
Upplever inte att jag i min text menar att Okänd soldat enbart skulle ha värde som en anti-krigsfilm? Men jag ser heller ingen motsättning i anti-krigsbudskap utifrån ett återtagande-krigs-sammanhang (eller vad man nu ska kalla det).