alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Nu hade man ju kunnat förvänta sig att Madeline skulle vara så omsvärmad att det skulle vara svårt för Olly att armbåga sig fram genom massorna. Men Madeline är inte som andra tjejer, hon tycks befinna sig i permanent husarrest och kliver aldrig utanför dörren. Men samtidigt besitter hon knappast den bad girl-aura som skulle motivera en sådan åtgärd från hennes förvisso strikta mamma.

Så Olly föresätter sig att lära känna den mystiska granntjejen genom att spexa lite, skicka imponerande mängder sms för att till slut kanske få chansen att prata med den oåtkomliga, Det visar sig att Maddy vare sig har slagit ned pensionärer på stan eller är gravid. Istället har hon en sällsynt sjukdom som försvagar hennes immunsystem så pass mycket att hon inte kan träffa andra människor eller vara utomhus. Har det någonsin funnits ett bättre incitament för stormande tonårskärlek, så säg?!

Nej, det kommer knappast som någon större överraskning att Olly och Maddy blir kära i varandra. Och varför skulle de inte bli det, när de bägge är så där lagomt slagfärdiga och kompatibla som bara existerar mellan par på film? Jag minns att jag reagerade på samma sak i The Fault in Our Stars och let’s face it, som par är Amandla Stenberg (dansk pappa) och Nick Robinson rätt gulliga men de matchar knappast Shaileene Woodley och Ansel Elgort.

Inte heller i sjukdomsperspektivet kan Everything, Everything mäta sig med cancerrullen. Där Shaileene Woodleys Hazel hela tiden var mer eller mindre medveten om att döden när som helst kunde knacka på dörren tycks Amandla Stenbergs Madeline ha lyckats glömma bort den lilla detaljen. Det innebär att hon får svårt att förmedla till oss i publiken hur hon egentligen mår. Det enda hon uttrycker är en längtan att få gå ut, se oceanen och vara tillsammans med Olly. Ingen av ungdomarna får någonsin blir arg eller ledsen över något annat än deras dödsdömda förhållande.

Ska vi fortsätta (den orättvisa) filmjämförelsen tycker jag att dagens film låter sitt kärlekspar vara alldeles för mycket av fria radikaler. När de ska välja sitt livs viktigaste personer anger Madeline sin mamma (som vigt både sitt privata och professionella läkarliv åt att ta hand om sin dotter) och Olly sin syster. Men vi får aldrig se tillräckligt mycket av dessa två viktiga personer för att riktigt förstå rollen de spelar i Madeline och Ollys liv. Särskilt Madelines mamma tycks aldrig vara hemma, vilket å andra sidan är förståeligt med tanke på hur mycket det enorma huset med alla sina steriliserande och luftrenande egenskaper måste ha kostat.

Det Everything, Everything vinner på är ett snyggt foto och ett innovativt bildberättande där Madeline och Olly bland annat får föra sina sms-konversationer IRL ackompanjerande av det klassiska ”pling”-ljudet. Scenen är då ofta i någon av de modeller som Madeline bygger till sina internetkurser i arkitektur. Men filmen skulle ha behövt vara lite modigare med det här greppet för att verkligen stå ut, nu blir den mest bara en slags Eternal Sunshine of the Spotless Mind superminilight.

Trots att Madeline och Olly ska vara 18 känns det definitivt som om Everything, Everything riktar sig till en betydligt yngre publik. Den riktade sig då åtminstone inte till cyniska 45-åringar.

Annonser