alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Så vad är det då som kan få Hobbs att riskera mer än ett tillfälligt jobbavbrott i hans quality time med dottern och hennes fotbollslag? Jomen visst är det den gamle antagonisten (numera BFF) Dom Toretto. Kruxet den här gången är att Toretto ”gone rogue” och vare sig Letty eller det övriga teamet vet varför. Det enda Letty kan känna sig säker på är att Dom måste ha ett jättejättejättebra argument för att stjäla ett EMP-vapen åt cyberskurken Cipher.

Frågan är om hon skulle känna sig lika generös om hon visste att Doms tidigare flamma Elena blivit den förvaltare av hans arvsanlag som hon själv verkar längta efter att vara. Men alla potentiella konflikter i det avseendet ser Cipher till att ta hand om.

Jag gissar att det är suckers som jag själv som bygger hela framgången för denna åttonde del i en franchise som väl aldrig utmärkt sig för något större nytänkande (produktionsbolagsnamnet ”Original Films” till trots, that always cracks me up…). Men har jag nu sett alla de tidigare sju delarna blir det ju nästan en principsak att hänga mig kvar åtminstone lika länge som Vin Diesel.

Regissören F. Gary Gray har ersatt James Wan efter del sju men jag vet ärligt talat inte hur stor skillnad det egentligen gör. Kanske något lite ändå eftersom jag hade lättare att fördra idiotierna som vi tittare förväntas svälja i denna upplaga. Samtidigt har manusförfattaren Chris Morgan hängt sig kvar så det kanske bara handlar om ren utnötningstaktik? Jag känner igen F. Gary Gray från Straight Outta Compton i så måtto att även detta är en snygg film om coola bad boys med maffigt ljud, men av den förra filmens patos finns förstås inget kvar här.

Alltnog, för att vara en bilburen version av M:I, James Bond eller varför inte Diesels andra serie xXx är F&F 8 milt underhållande dumaction som duger för stunden. Likheterna med de senaste Bond-alstren understryks genom halvlama försök att knyta skurkarna från del sex och sju till Cipher samt den fullkomligt onödiga räcerinledningen på ett exotiskt och bilnostalgiskt Kuba.

Mindre lyckade inslag är Ciphers desperata försök att motivera den putslustiga alternativtiteln F8 genom att pressa in referenser till Doms ”fate” som inte har det minsta med något öde att göra. Vad som istället verkar måsta ske är att han (i vanlig ordning) tvingas välja mellan familj och de thrills som endast ett liv in the fast lane kan ge. Och eftersom Dom blir mer mushy än rinnigt potatismos vid blotta åsynen av sina länders frukt synes valet rätt enkelt. Men i lika vanlig ordning avslutas det hela med en obekymrad försäkran om att han ju inte alls behöver välja utan (i likhet med den moderna kvinnan) kan have it all – muskelbilar, familj, trygghet, thrills och kärlek. Till nästa film ska komma till gissar jag.

Tills det händer hoppas jag dock innerligt att Luke Hobbs ska ha fått en chans att kanalisera Bane och Batmanknäcka Tyrese Gibsons Roman över ena knäet. Roman är inget mer än en tröttsam comic relief som jag inte ens gillade när han dök upp första gången.

Jag kan också tycka att filmen lite väl lättvindigt sveper över Chiphers motiv för alla sina brott, för det är potentiellt riktigt intressant. Om jag uppfattade det hela rätt (med en så komplicerad film som F&F 8 känns det förbehållet viktigt) vill hon ta över USA:s roll som världspolis och helt enkelt utkräva lite ”accountability” från världens sandlådemobbare. Ett mål som är så pass välmenande att jag därmed får lite svårt att se henne som den nattsvarta skurk hon blir inom filmens ramar. Hennes medel att nå detta välmenande mål (som förvisso verkligen inte är särskilt trevliga) blir även de lite märkliga och möjligen främst anpassade för att vår lilla pseudofamilj i sin tur ska ha ett avsevärt tydligare och mer moraliskt motiverat mål för sina äventyr.

Men eftersom vi nu ändå pratar om ett vedertaget koncept som etablerades redan i film numero uno och detta är dumaction är inget av det ovanstående något att hänga upp sig på. Istället kan jag exempelvis glädjas åt en enormt cool fajtingscen i fängelset där Jason Stathams Deckard Shaw (Hobbs kan ju inte vara utan en antagonist-BFF!) synes snabb som en vessla intill Dwayne Johnsons mer noshörningslika pang-på-rödbetan-approach. Stathams recycling av sin egen scen men nu med en unge i näven hade jag dock kunnat leva utan.

Jag gillade också Vin Diesels stenhårda blick som utlovar a world of hurt för Ciphers underhuggare (lätt igenkännlig som en viss rödhårig och skäggig norrman vid namn Kristofer Hivju). Kanske är den gode Vin bättre på det här med blickar än repliker, för de ordlösa utbytena med Michelle Rodriguez Letty tyckte jag också funkade så bra som man nu kan begära i en sådan här film.

Jag ska väl inte påstå att jag direkt ser fram emot nummer nio i ordningen men känner mig ändå förhållandevis förtröstansfull i min förvissning om att vi kommer att bjudas på family values samt ytterligare en rundtur i världen varhelst man kan ratta en Lamborghini. Och av denna film att döma innebär det inte särskilt stora begränsningar.

Fiffi var betydligt mindre nöjd men landade ändå på samma betyg — skillnad i förväntningar?

Annonser