alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Men visst finns det både vampyrer och erotik (i form av ett par hetero- och homosexuella sexscener samt en sjuhelvetes massa tuttar) i Black Magic Rites. Grejen är att det också finns stänk av ockultism, satanism och reinkarnation i en så salig röra att det skulle krävas en utredare av rang för att bena upp det hela.

För i det här fallet går åtminstone undertecknad utredare bet. Ska vi försöka ta det från början? En korsfäst zombie(?)kvinna med ett hål i bröstet (därav zombiefunderingen. Hon kan också helt enkelt bara vara död) tillbeds i en grotta av ett gäng överstepräster iförda snitsiga röda spandexdräkter, svarta mantlar, konstiga smycken och målade ansikten (i ett annat sammanhang hade de passat utmärkt som en alien-ras i ett tidigt Star Trek-avsnitt).

De vill återuppliva kvinnan, som heter Isabella, genom att offra hjärta och ögon hos jungfrur (vi får se mer hjärtan än ögon, möjligen på grund av att hjärtan innebär att offren måste vara topless). Återupplivandet kommer att ske under en period som kallas för den 25:e månen(?). Översteprästerna är också vampyrer (?) men det verkar egentligen inte ha något med Isabella att göra.

Samtidigt (?) har Jack Nelson köpt ett gammalt slott som fortfarande bebos av ockultisten (?) Raoul och hans vanställde tjänare Gerg. Det hindrar inte Nelson att ha ett party för sin styvdotter (?) Laureen, hennes fästman Richard samt ett gäng av Laureen och Richards kompisar (?). Festdeltagarna är fräsigt partyklädda, gärna i metallicglittrande kavajer.

Under festens gång får de alla (?) mer eller mindre tydliga hallucinationer (?) från en historisk (historiehint: alla närvarande är klädda i juteväv) scen där ett gäng bybor pålar samt bränner en häxa som heter Isabella. Grejen är att denna Isabella ser exakt ut som Laureen och de allra flesta av festdeltagarna går också att känna igen i den skränande hopen, där exempelvis Nelson tycks vara Isabellas käresta. Möjligen har vi alltså att göra med någon slags reinkarnationsstory här, vilket i så fall skulle innebära att just de här festdeltagarna inte är samlade av en slump (?).

Senare får vi själva reinkarnationsbiten bekräftad av ockultisten Raoul samt att Isabellas älskare dessutom förvandlades till greve Dracula eftersom han förbannade byborna (?) efter Isabellas död. Jack Nelson verkar i och för sig inte har några vampyriska böjelser men med tanke på att han dessutom tycks vara en av de vampyriska översteprästerna törs jag inte säga något säkert.

Ja, som ni märker går det överhuvudtaget inte att vara säker på någonting när det kommer till Black Magic Rites. Scener blandas hej vilt men inte så inkonsekvent att det känns som om filmen är helt renons på handling. Regissör och manusförfattare Renato Polselli har bara valt att hoppa över vissa för historien viktiga detaljer och ersätta dem med för historien oviktiga dito. Lägg till det comic relief-moment vars obegriplighet skulle ha gjort vilken sydkoreansk regissör som helst vild av svartsjuka. Det gäller inte minst sexscenerna mellan Steffy, Viveca samt en mullig man med ögonticks vars namn jag just nu inte minns, eftersom de ackompanjeras av en putslustig trudelutt som skulle prytt sin plats i valfri stumfilmskomedi.

Dubbningen är föga förvånande horribel (minst en av skådisarna talar helt uppenbart ett annat språk än italienska), effekterna är beyond kackiga, en ”ormgrop” innehåller en (1!) gummiorm, slutofferscenen nere i grottan med stegar, kors, stenaltare och kedjor klassificerades på pricken av Anders som en ”rockvideo från 80-talet” och konsekvens när det gäller sådana petitesser som dag/natt eller slottsruin/helt slott är icke-existerande. Att det tydligt syns ett hönsnätsstaket i bakgrunden under en av de där scenerna som ska utspela sig på typ 1300-talet är alltså inget att förvånas över.

“Skådespeleriet” är i bästa fall ett nollställt uttryck eller hysteriskt skrattande för kvinnorna alternativt nollställt uttryck eller diaboliskt skrattande för männen. Undantaget till den regeln är Stefania Fassio vars minst sagt entusiastiska porträttering av Steffy gör det högst oklart om kvinnan ska vara manisk, utvecklingsstörd eller hög.

Jag ska väl inte gå så långt som att säga ”Kom tillbaka, Jean Rollin, allt är förlåtet” men det finns uppenbarligen möjlighet att göra sämre erotiska vampyrfilmer än Le viol du vampire och bara det är förstås något av en uppenbarelse.

Annonser