alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Alla tre är egentligen applicerbara på regissör och manusförfattaren Jérôme Salles film om den marina äventyraren Jacques-Yves Cousteau. Särskilt som filmen gärna fokuserar på Cousteaus förhållande till både hustrun Simone och sonen Philippe, relationer som åtminstone enligt filmen absolut skulle kunna beskrivas som irrfärder.

Tittarna kastas rakt in i en period när det börjar hända saker och ting för familjen Cousteau. Pappa Jacques-Yves har tillsammans med ett antal kompanjoner utvecklat en dykutrustning som gör att de kan dyka djupare och längre än det tidigare någonsin varit möjligt. Tillsammans gör de undervattensfilmer som får både de närmaste grannarna och omvärlden att dra efter andan. Cousteau brinner av längtan att både utforska och visa upp den hittills dolda undervattensvärlden.

Tack vare en brittisk investerare, hustrun Simones smycken och frivilliginsatser sjösätter Cousteau därför fartyget Calypso. Tanken är att skeppet ska segla de sju haven med både dykare och forskare ombord. Allt filmas för att sedan visas upp för en beundrande omvärld som aldrig tycks kunna få nog av de förtrollande bilderna. Men det är inget liv för två uppväxande pojkar vilket innebär att både Philippe och storebrodern Jean-Michel blir satta i internatskola och bara kan träffa sina kringirrande föräldrar på längre lov.

När Philippe äntligen blivit tillräckligt gammal för att börja arbeta tillsammans med sin far på heltid visar det sig att deras syn på havsvärlden dragit iväg åt helt olika håll under årens lopp. Philippe förskräcks över miljöförstöring, sterila havsbottnar och människans rovgirighet medan pappa fortfarande vill tillgängliggöra (och kanske också för egen del erövra) så mycket som möjligt av havsmagin.

L’Odyssée blev ännu en film som kan läggas till den allt växande högen av bevis för principen: Det finns sämre förutsättningar än låga förväntningar. Mitt sug att se en fransk vattenbiopic befann sig långt under havsytenivå men jag behövde fördriva ett par timmar, filmen var gratis och dörren till salongen stod ju ändå öppen.

Och se på tusan om jag ändå inte fick en riktigt trevlig filmupplevelse?! Om en driven person som Cousteau finns förstås många historier att berätta och mest av allt imponeras jag av hans förmåga att till synes kunna vigga pengar från en uppsjö av sponsorer genom att presentera en hink med havsvatten på ett så fantasieggande sätt att de bara inte kan säga nej (”The public will laugh! They will cry!”). Han tycks ha lyckats förena en förmåga att både skapa visioner, sälja dem till andra och dessutom genomföra det han föresatt sig.

Därmed inte sagt att personerna runtomkring en sådan man inte får stryka på foten. Det är väl inget som L’Odyssée direkt gräver ned sig i men från gång till annan får man ändå en glimt av anställda som måste täcka upp när de ekonomiska tillgångarna tryter, det allt större gapet mellan honom och Simone (inte minst orsakat av vad som tycks ha varit ett flertal otrohetsaffärer), ett sinnelag som rationaliserar bort den egna faderns död när arbetsschemat inte ger utrymme för en begravning och en inledningsvis rätt kallsinnig inställning till sonens uppenbara längtan efter att bli sedd och bekräftad av sin berömde far.

Jérôme Salle visade redan i actionthrillern Largo Winch att han har ett öga för visuell skönhet, så i det avseendet känns han som ett logiskt val för en sådan här film. Cousteaus liv ger förstås goda möjligheter till andlöst vackra bilder. Själv tar jag särskilt med mig den djupblå horisontella tablån av dykaren och valen. Alexandre Desplat har som vanligt skrivit ett förtjusande score som kompletteras vackert om än aningens sentimentalt med den vemodiga tredje satsen i Brahms tredje symfoni.

Den store mannen själv porträtteras förtjänstfullt av Lambert Wilson, för en icke-fransk publik kanske mest känd som Matrix-skurken The Merovingian. Philippe spelas av den 27-årige Pierre Niney vars CV antyder att det här kan vara en kille att hålla ögonen på. I den förfördelade Simones skepnad återfinner vi en skådespelerska som sannolikt inte behöver någon närmare introduktion: Audrey Tautou.

I slutänden kan jag dock inte låta bli att jämföra L’Odyssée med amerikanska Hidden Figures och då faller fransosen hjälplöst ned i den klassiska BOATS/biopic-marianergraven. Det är en kompetent film som emellertid aldrig blir lika spännande eller intressant som sin huvudperson och allt han lyckades åstadkomma.

Detta var den sista filmen av de jag hann se på Stockholm filmdagar och jag tror minsann att jag var rätt ensam om det bland filmspanarna.

Annonser