alt. titel: Hitta Doris
Kanske borde man lyssna lite mer på den sjutentakliga bläckfisken Hank – ”no memories, no problems”? För det är först när Dory (ni vet, den blå fisken med teflonguldfiskminnet) i en ovälkommen flashback påminns om sina föräldrar inser att hon inte träffat dem på många och långa år. Att minnas några föräldrar överhuvudtaget är förstås en stor grej för någon med Dorys minneskapacitet, så att fiska fram någon mer information ur hennes hjärna än att de ens existerar är ingen lätt sak. Kan månne begreppet ”The Jewel of Morro Bay” ha något med saken att göra?
Men att färdas över världshaven är dock barnlek jämfört med problemen som möter våra vänner när de väl kommer fram till den kaliforniska bukten. Lika snabbt som Nemo försvann i första filmen blir Dory infångad och förd till det närliggande marininstitutet. Vilket visar sig vara en lyckträff eftersom det är stället som Dory tror sig komma från. Allt eftersom hon färdas genom vattentankar och avloppsrör finner hon på fler och fler vänner och ledtrådar till vad som hände när hon skildes från sina föräldrar. Samtidigt väntar Marlin och Nemo oroligt på sin glömska vän ute i bukten tillsammans med sjölejonen Fluke och Rudder.
Att uppföljar-berättelsen om en glömsk firre skulle toppa den psykologiska smartheten hos Inside Out var kanske inte att förvänta sig. Berättelsemässigt är Finding Dory en betydligt mer genomsnittlig Disney/Pixar-historia om hur allt är möjligt om man bara tror på sig själv (varvid glaset-är-halvtomt-konsekvensen är att det bara blir ditt eget fel när något inte funkar). Ska man vara mer rättvis är det kanske bättre att jämföra med originalet.
Men även i den jämförelsen kan jag tycka att Finding Dory väger lätt. Själva söket är ju i princip likadant – någon är försvunnen och på vägen får de sökande hjälp från de mest oväntade håll. Den vuxna Dorys längtan efter ett par föräldrar som hon inte haft i hjärnan på flera år kan dock inte matcha Marlins förtvivlan över sin bortrövade son. På samma sätt kändes det mer relevant att Marlin i Finding Nemo måste lära sig lita på sin son och hans självständighet än att han här på något sätt ska åkalla Dorys ande i syfte att se möjligheter i de mest omöjliga situationer.
Humormässigt ligger original och uppföljare å andra sidan på ungefär samma nivå, pang-på-rödbetan-fars för de yngre och referenshumor för de äldre. Själv njöt jag alldeles särskilt av den Lovecraftinspirerade och ondsinta bläckfisken som Cthulhu-likt vilade på toppen av en hög algklädda containrar och som inte lät sig bevekas av löften om vare sig tillbedjan eller monumentsbyggande.
Och när vi är inne på ämnet bläckfiskar… Det känns som om det är läge att nämna det i nästan varenda animerad film som kommer, men oavsett lättviktshistoria i Finding Dory är själva CGI:n så otroligt snygg att jag blir tårögd och får gåshud på en och samma gång (senast var det The Jungle Book, var ska denna gråtfest sluta?!). Allt är förstås välgjort, men den här gången fastnade jag alldeles särskilt för det deglikt flytande rörelsemönstret hos bläckfisken Hank som fick visa upp lite coola action-moves à la Mission: Impossible. Samtidigt åkallar han en annan böjlig klassiker när han på samma sätt som Robin Hoods Sir Vääs vilar tentaklerna på akvariumkanten så det ser ut som om han har två armar istället.
Finding Dory bjuder på en stunds underhållning och har något för de allra flesta i den breda massan. En medel-Pixar där den stora efforten ligger i att skapa en tokrolig historia, ett par ostigt sentimentala återföreningar och ett sjuhelvetes snyggt paket att förpacka dem i.
Finding Dory var den andra filmen som visades på årets Malmö filmdagar och eftersom det tacknämligt nog bjöds på originalröster passade alla på att se filmen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Inte för att jag sett den eller planerar att göra så. Men ändå måste jag säga att det är fantastiskt att Pixar gör så stora barnproduktioner som Nemo och Doris. Det finns ju öht inte så många producenter som bryr sig eller tar ungar på så stort allvar. 🙂
Oj oj oj, det var ovanligt att reagera så pass känslomässigt på animationskonsten eller själva detaljrikedomen i den, i sig! Jag tror knappast att jag reagerat känslomässigt över sådant som den realistiska nivån på animation alls faktiskt. Jag har nog knappt reagerat särakilt alls just känslomässigt på animation i sig – själva bildarbetet specifikt, utan inblandning av berättelsens påverkan. Jo, Per Åhlins bilder i Resan till Melonia ger mig en mysig, tryggt drömvärldsaktig känsla förstås. Dom mörka, smutsiga färgerna i Djungelboken kan påverka mig en aning. Men inom stillbilder som dom fantastiska illustrationerna och tänkvärdheterna i böckerna om Pettson, eller Tove Janssons oerhört karaktäristiska illustrationer, dom påverkar mig definitivt på ett nästan harmoniskt tårframkallande plan. Där kan jag hitta en likhet till din reaktion. Men ändå är det inte riktigt lika tänker jag, då jag uppfattar det som att du reagerar i höjden av realism (likt höjden av realism i CGI som det ju snarast är). Intressant att su reagerar känslomässigt på det. Och intressant att att jag ägnar så här mycket reflektion åt den lilla detaljen i din recension, haha.
Jag kommer se Finding Dory förr eller senare, men enda gången jag blivit riktigt engagerad av en disney/pixarfilm dom typ senaste 10 åren var när jag såg just Inside Out, som jag recenserade.
Fast nej, Zootopia som jag såg för bara någon dag sedan gillade jag ju faktiskt en del, men inte så mycket som fängslande berättelse och barnfilm i sig riktigt, utan mer som underlag för reflektion och diskussion.
@David: Du har nog bättre koll på barnfilmsutbudet än jag 🙂 Där är kanske fortfarande SVT ohotat? När det gäller barnkultur, alltså.
@Absurd Cinema: Nå, nu kan det kanske vara så att jag tog i med lite större ord än min reella reaktion egentligen motiverade 🙂 Men du har helt rätt, det jag reagerar på är relismen i det hela. Jag _tycker_ att det är otroligt häftigt att se hur animerat havsskum eller bläckfiskar beter sig precis som ”på riktigt”. Det är som sagt särskilt rörelsemönster hos djur jag fastnar för. Men visst, en bra story smäller alltid högre, bara bilder räcker inte.
Well, Joel blir ju tårögd av Fast & Furious-filmerna för att de är så välgjorda, om man nu ska prata lite udda saker att gråta till. 😉
Det känns som att jag gillade filmen mer efter jag läst din text.
@Jojjenito: Haha, det har du helt rätt i!
@Henke: Hmmm, is that a good thing or a bad thing? 😉