You are currently browsing the tag archive for the ‘Robin Hood’ tag.

alt. titel: Helan & Halvan, Gøg & Gokke, El Gordo y el Flaco

”Well, here’s another nice mess you’ve gotten me into!”

Tja, Oliver Hardy skulle kunna ha all anledning att återupprepa sin klassiska replik, fortfarande 1953. Han och partnern Stan Laurel har tagit sig iväg på en brittisk music hall-turné och det vore väl synd att säga att de spelar för fullsatta hus. Ollie är lite fetare och Stan är lite slitnare. När vi träffar dem för första gången i ett kvällsödsligt Newcastle bor de på oansenliga Bottle & Glass Inn och kan inte ens fylla en av stadens mindre teatrar. Anledningen till att de ens är iväg på turnén är för att Stan säger sig ha kontakt med en brittisk producent som kan kicka igång en ny Laurel & Hardy-film med Robin Hood-tema.

Men trots att vi i publiken snart börjar ana att Stan inte ens får kontakt med sagda producent är inte allt nattsvart. Allt eftersom ryktet börjar gå börjar också publiken strömma till teatrarna och när paret väl är på plats i London har de råd med rum på Savoy. Men kommer de någonsin att helt överbrygga sprickan som uppstått mellan dem under de gångna åren?

Jag tycker faktiskt det är lite synd att redan en kortare påläsning snabbt ger vid handen att mycket av den dramaturgiska spänningen som skruvas upp i Stan & Ollie tar sig ganska stora friheter med sanningen. Dagens ”BOATS”, skriven av Jeff Pope och regisserad av John S. Baird, försöker nämligen få det att framstå som om Stan Laurel och Oliver Hardy, på grund av skilda ambitionsnivåer och temperament, inte arbetade tillsammans på nästan 16 år innan de återförenades under denna turné. Om inte annat ger det bränsle åt en avgörande scen där Stan anklagar Ollie för att ha övergett honom i kampen för ett schysst kontrakt medan Ollie anklagar sin partner för att bara bry sig om sig själv.

Riktigt så var det ju nu inte. Laurel & Hardy, eller Helan & Halvan som duon är känd i Sverige, jobbade fortfarande tillsammans under första halvan av 40-talet, åkte på brittisk turné 1947, pausade under 1948 på grund av att Ollie var sjuk, spelade in sin sista film 1950 och åkte på en ny brittisk turné under 1952-1954. Däremot verkar det vara med sanningen överensstämmande att Stan Laurel inte kom särskilt bra överens med studioägaren Hal Roach.

Fast i just det här fallet gör det kanske inte så mycket att manuset handskas lite släpphänt med sanningen eftersom jag skulle säga att Stan & Ollie primärt är en bitterljuv liten film om manlig vänskap. Allt detta hänger på prestationerna från, och dynamiken mellan, Steve Coogan som Stan Laurel och John C. Reilly som Oliver Hardy. När Coogan bekänner inför sin fru ”I love him, Ida” finns det ingen anledning att tvivla på hans uppriktighet. Relationen dem emellan osar trygghet i alla bemärkelser.

Stan & Ollie ska man alltså primärt se för att det är för jäkla härligt att få spendera dryga 90 minuter i Coogan och Reillys sällskap. Sedan finns här också en del mildsint humor där filmen framförallt plockat in ett par scener där duon beter sig som om de befunne sig i en av sina filmer. Det behöver kanske inte sägas att bägge skådisarna kopierar sina förebilders respektive komiska särdrag till perfektion? Jag gillade också den bitska stämningen mellan Stans fru Ida Kitaeva (spelad av Nina Arianda) och Ollies fru Lucille (spelad av Shirley Henderson).

På det hela taget skulle jag säga att Stan & Ollie är bättre än BOATS/biopic-genomsnittet, kanske för att filmen som sagt siktar på att berätta en historia om vänskap och ge ett intryck av skuggor på tiljorna snarare än att till punkt och pricka återge ett historiskt skeende. Som Ollie mångtydigt säger i filmens avslutning: ”It was fun while it lasted”.

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

Finding Doryalt. titel: Hitta Doris

Kanske borde man lyssna lite mer på den sjutentakliga bläckfisken Hank – ”no memories, no problems”? För det är först när Dory (ni vet, den blå fisken med teflonguldfiskminnet) i en ovälkommen flashback påminns om sina föräldrar inser att hon inte träffat dem på många och långa år. Att minnas några föräldrar överhuvudtaget är förstås en stor grej för någon med Dorys minneskapacitet, så att fiska fram någon mer information ur hennes hjärna än att de ens existerar är ingen lätt sak. Kan månne begreppet ”The Jewel of Morro Bay” ha något med saken att göra?

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning av inlägget hos Fredrik on Film om superhjältar, vilket bland annat ta upp kedjan Röda nejlikan-Zorro-Batman.

***

The Mark of ZorroDen unge Diego de la Vega återkommer till Los Angeles (eller El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles som staden ursprungligen hette) efter en sejour i världsmetropolen Madrid. Men pappa Alejandro är besviken. Vad är det för mespropp som hans son har förvandlats till? Unge Diego verkar mest intresserad av meningslösa ting som vackra kläder och personlig hygien. Han vill inte alls slåss mot det orättvisa styret som den girige Don Luis Quintero har infört, med stora beskattningar av befolkningen för att kunna smörja det egna kråset.

Läs hela inlägget här »

Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.

fantasia picRedan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ringaren i Notre Dame

Call# Mss 2544Med en gång känns det att The Hunchback of Notre Dame är en sådan där riktigt klassisk Hollywoodrulle. Titeln dyker nämligen upp i någon slags lättläst frakturstil på en boksida med bårder kring kanten samtidigt som man bjuds på svällande stråkmusik.

Strax därefter får vi bekanta oss med ett Paris som är på väg att resa sig ur den mörka depress…, medeltiden och det firar man bland annat genom den lössläppta ”Festival of Fools”. Ingen är särskilt intresserad av att lyssna på den långrandige poeten Pierre Gringoires pjäs, istället sätter man igång jakten på festivalens härskare – den som kan göra den värsta grimasen. Och vem vinner på WO? Ringaren i Notre Dame förstås.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg