Finding Nemoalt. titel: Hitta Nemo

Frågan är om inte pappa Marlin egentligen blir mest upprörd över att den där dykaren gör något han själv gärna skulle vilja göra när den regulatorförsedde mannen fångar in Nemo i en plastpåse. Alltså förpacka sonen i en säker liten bubbla för att vara säker på att ingenting någonsin kommer att hända honom. Efter ett besök av en blodtörstig barracuda är Nemo nämligen det enda som återstår av familjen som innan dess också bestod av frugan Coral och ett hundratal ägg.

Men för att Marlin ska kunna få chansen att linda in Nemo i bubbelplast för resten av hans liv måste han ju först hitta grabben. Med hjälp av den glömska fisken Dory och ett gäng andra tjänstvilliga oceankritter letar sig Marlin fram till Sydneys hamn där han hoppas att Nemo ska befinna sig. Och det gör han ju. Frågan är bara hur Nemo ska kunna fly från tandläkare Shermans akvarium innan den förskräckliga fiskmördarflickan Darla, en tandställningsbeprydd lieman, kommer för att hämta honom.

Inför ankomsten av uppföljaren Finding Dory passade jag (i likhet med Jojjenito och Fripps filmrevyer) på att se om Finding Nemo, en Pixar-film som jag mindes som både snygg och rolig. Men det var nog en tio år sedan jag såg den sist och det visade sig vara tio år som naggat upplevelsen rejält i kanten.

Avbräcken i tekniken är det som är lättast att svälja eftersom man ständigt blir påmind om hur snabbt utvecklingen går i det fallet. Under omständigheterna kan jag tycka att Finding Nemo fortfarande är en snygg film, med en fin balans mellan Marlins realistiska fjälltextur och hans mer klassiskt uttrycksfulla, komiska ögonbryn och pannrynkor.

Däremot måste jag säga att jag blev lite överraskad av hur pass dåligt själva historien och humorn i den hade hållit. Det som finns kvar är ett par repliker (”Not much fun for little Harpo”), scenerna med stödgruppen för hajarna som ska sluta äta fisk (vad ska de egentligen äta istället?) och scoopet rörande vad måsar egentligen har att säga.

Kanske är det helt enkelt så att historien om Marlins väg fram till Nemo är så pass simpelt utstakad att när man väl sett den en gång finns det inte så mycket mer att upptäcka? Eller att relationen mellan Marlin och Dory, även om den är rätt fin, aldrig når den komplexitet som finns mellan, säg, Buzz och Woody? För att nå dit vet vi för lite om Marlin och typ ingenting om Dory. Hur kort hennes eget minne än är sträcker det sig ändå ibland längre än själva filmen.

Finding Nemo är ingen dålig film. Vi snackar inte Cars-kvalitet här. Men den var heller inte så bra som jag trodde mig minnas. Kanske har jag mer gemensamt med Dory än jag vill tro?

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser