The Jungle BookHistorier om vilda eller förvildade barn har alltid väckt nyfikenhet och spänning. Hur överlevde de egentligen tills dess att de återbördades till ”civilisationen”? Inte helt sällan har deras historier beskrivits som mer eller mindre uppfinningsrika allegorier över hur ett naturtillstånd antingen förbättras eller krossas genom sitt möte med Kulturen.

Som vanligt är fiktionen ofta mer förlåtande än verkligheten. Bilderna på de få vilda barn som inte avslöjats som rena bluffar visar rädda, utmärglade och härjade små varelser. Inte helt olika infångade vilda djur, vilket i grund och botten ju också var det de var. Steget till en välartikulerad, blöjbyxförsedd och hyfsat välfriserad Mowgli är därmed rätt långt.

Kolonialismförfattaren framför alla, Rudyard Kipling, skrev bland annat sin djungelbok i slutet av 1800-talet för att predika moraliska lektioner för barn i form av en pålitlig favorit i de sammanhangen – antropomorfiserade, talande djur. När Disney-studion satte tänderna i berättelserna 1967 hängde väl en del av moralen kvar (inte minst Disney-klassikerna ”ansvar” och ”identitet”) men framförallt gällde det att skapa en tokrolig tecknad film med minnesvärda djurpersonligheter.

Denna senaste animerande Disney-version från Iron Man-regissören Jon Favreau (påminner inte Baloos slacker-som-osjälvisk-hjälte en aning om Tony Stark?) försöker lägga sig någonstans mittemellan. Moralkakorna är tydligare än på 60-talet men inte riktigt lika storkningsframkallande som de som kom från Kiplings egen penna. Men eftersom det återigen är Disney som står bakom har det samtidigt blivit lite av en remake på den tecknade förlagan.

Dels visuellt – bland annat känner man igen det dubbla vattenfallet och omslaget från själva boken som kan sägas vara upphovet till det hela. Dels musikaliskt – Baloo får återigen lära Mowgli om ”The Bear Necessities” (men visst saknat man utropet ”Eta myrer?!” i den här versionen?) medan kung Louie vill att Mowgli fixar lite eld för att komplettera hans övriga skatter.

Rent storymässigt finns det många invändningar som skulle kunna göras. Varför agerar Mowgli exempelvis i vissa lägen som en ”vanlig” människa när han ska ha vuxit upp bland vargar? Borde inte djungeldjuren vara lite mer förbannade över att Mowgli nästan brände ner deras (gemensamma) hem? Varför blir de så glada över att Shere Kahn är borta med tanke att han utgjorde ett hot mot främst Mowgli? Och hade det inte känts väldigt fräscht om Mowgli hade kunnat få bli en flicka istället, så säg?

Även djurmässigt är det verkligen inte konsekvent – Baloo benämns som en läppbjörn (sloth bear) av Bagheera, vilket han definitivt inte är. De ”indiska” elefanterna är avsevärt mer lika sina imposantare afrikanska kusiner. Och varför får man aldrig se något av de ”snälla” rovdjuren jaga och äta upp andra djur?

Men i kraft av att ha sett filmen två gånger måste jag ändå böja knä i andlös vördad inför den allsmäktiga Tekniken. Såvitt jag har förstått är i princip hela härligheten – djungel, djur och allt – skapat i ett gäng surrande burkar och det är så jäkla häftigt! Inte bara djurens utseenden, med långbenta vargar, fjälliga myrkottar och maghängiga tigrar, är perfekta utan alla rörelsemönster sitter också såvitt jag kan se som en smäck (förutom att de förstås rör rätt mycket på nosarna när de ska prata…). Slagsmålen mellan Bagheera och Shere Kahn eller scenen där Shere Kahn lägger sig ned, följd av Akela, var och en av dem på sitt distinkt olika tiger- och vargsätt gör mig lika lycklig som en björn i en hög med honungskakor.

Jag ser denna version av The Jungle Book nästan mest som en slags naturfilm och njuter av varenda minut. Kanske borde jag bli upprörd över det faktum att man nu uppenbarligen har teknik som är bra nog för att ”hitta på” naturfilmer som inte har någon som helst verklighetsgrund. Å andra sidan visade Disney med all önskvärd tydlighet i exempelvis Chimpanzee att det går utmärkt att ljuga även i en alldeles vanlig natur”dokumentär”. I The Jungle Book är jag åtminstone medveten om att djur faktiskt varken kan prata med varandra eller sluter fred när det börjar bli ont om vatten.

star_full 2star_full 2star_full 2

Två själar, samma tanke — missa inte Filmitch som också skrivit om filmen just idag!

The Jungle BookBonus: The Jungle Book (1894)

Klart jag inte kunde hålla tassarna borta från förlagan när den nu som i så många andra fall fans lätt tillgänglig genom sajten Librivox. Grejen är att boken som heter The Jungle Book till hälften består av berättelser som inte har det minsta med den förvildade pojken Mowgli att göra, så det är inte särskilt mycket kött man får på benen från Kipling.

Och även om huvudpersonerna finns på plats inser man att Disney gjorde en hel del för att fästa en hyfsat annorlunda bild av både dem och historien i sin publiks medvetande. Baloo är förvisso inte riktigt lika strikt som Bagheera men långt ifrån den oförbätterlige slacker som tonade fram 1967. Och även om Shere Kahn omtalas av Kipling som människoätare tycks Mowgli aldrig vara särskilt rädd för tigern som dessutom möter ett rätt snöpligt slut när han blir nedtrampad av bufflar och sedan utan pardon flådd av den unge gossen (vars namn för övrigt enligt Kipling betyder ”groda”).

Den största skillnaden skulle jag nog vilja säga är ett klart större fokus på betydelsen av lagar och regler som styr djungellivet samt det faktum att Mowgli, helt i enlighet med det sena 1800-talets inställning till tingens ordning, per automatik alltid har övertaget. Varför? ”Because thou art man!”

Boken innehåller i och för sig också klassikern ”Rikki-Tikki-Tavi” men blir ändå lite för tungrodd för en modern läsare för att vara genuint underhållande.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person.

star_full 2star_half_full

Annonser